De svarta rubrikerna och nyheterna om både för- och grundskolan duggar tätt. Media tävlar stundtals om vem som kan formulera de mest negativa domedagskildringarna. Förstå mig rätt nu. Verksamheterna har mycket att utveckla och varje barn som på något sätt far illa eller inte får rättmätigt stöd måste kommuner och skolor hitta bättre lösningar för. Vi ska såklart vara lyhörda för kritik och vara beredda på att utvecklas och förändra vår verksamhet. Så.

Men hur ska yrket få tillbaka allmänhetens fulla förtroende? Vem har ansvaret? Elever, vårdnadshavare, politiker eller media? Eller kanske vi själva? Vem är egentligen den främsta ambassadören?

En klok person jag känner brukar berätta en anekdot som går ut ungefär på följande resonemang. Fråga en person som står dig nära, din partner, barn eller nära vän om hen skulle vilja bli lärare. Svaret är förmodligen till stor del baserat på hur du har framställt yrket för personen så svaret kan således avslöja vilken sorts ambassadör du varit för ditt yrke. Blir svaret JA har du förmodligen pratat gott om ditt jobb, men blir svaret ett rungande NEJ har du kanske lite att fundera på hur du uttrycker dig.

Fram till jag fick höra anekdoten skulle nog många i min närhet svara NEJ. Alltför ofta har jag varit en smula uppgiven när jag pratat om yrkets sjunkande status, dess svårigheter och de förutsättningar vi har för att göra ett bra jobb.

Men jag börjar idag. Jag ska prata gott om mitt jobb när jag pratar med vänner, föräldrar och folk i allmänhet. För det är världens bästa jobb. Varje dag har jag förmånen att få möta fantastiska ungdomar, prata och skratta tillsammans med dem. Ibland får jag vara vara med när eleven finner en svårhittad pusselbit av kunskap och andra tillfällen när helt livsavgörande pussel läggs. Hur häftigt är inte det?

Detta läsår har jag många arbeten som ”rullar på” i klasserna. Självklart tillförs nya idéer som utvecklar arbetena, men de är testade och centrala delar är på plats. Det är ju bra…. men lite tråkigt! Nyligen förelog en kollega att våra åttor skulle läsa Fahrenheit 451 (Ray Bradbury). Hm, en lagom svår utmaning! Övergripande syftet bestämdes tillsammans med SO-läraren. Arbetsområdet skulle handla om de mänskliga rättigheterna i olika delar av världen och hur modern teknik kan påverka både individ och samhälle.

Nu började den kreativa processen när man inte riktigt vet vart ett arbete tar vägen. När det testas för första gången och det växer fram sakta, hand i hand med elevernas respons, tankar och åsikter. Jag har länge velat använda filmen The Fantastic Flying books och nu blev den ett perfekt intro till arbetet. Vad är en människa utan möjligheten att få berätta sin historia?

http://www.youtube.com/watch?v=VljJIQuPDSE

Vi har varvat högläsning (eftersom inledningen är svår att komma igenom själv), enskild läsning och såklart regelbundna diskussioner om text och innehåll. Vi har sett filmklipp från dystopier som Divergent, Hunger games och V for Vendetta. Bildmaterial från Forum för levande historia – uppdrag demokrati – blev underlag bland annat för att belysa och diskutera vilken betydelse modern teknik hade under inledningen av den arabiska våren. Vi har tittat på filmklipp och jämfört med Bradburys värsta farhågor. Har de besannats?

Parallellt har SO-läraren jobbat med demokratier och hur Sverige styrs. Eleverna har läst, tänkt, diskuterat och skrivit om mänskliga rättigheter och hur modern teknik påverkar samhället. Källorna har varit många och varierande, liksom diskussionsfrågorna och de olika kopplingarna i tid och rum.

Den kreativa processen när ett nytt arbetsområde skapas är en av många saker som jag gillar med lärarjobbet. Filmklipp, artiklar, faktatexter, bilder, låtar och böcker kan tillsammans ge eleverna inspiration, förklara hur saker och ting hänger ihop med varandra, öka förståelsen för vad som händer i omvärlden och skapa insikt om hur eleverna själva förhåller sig till det.

Nästa år kommer området De mänskliga rättigheterna och modern teknik vara ett arbete som rullar på. Undrar just vilken bok min kollega föreslår härnäst och vilket arbetsområde som skapas då? Längtar nästan…

I ett tidigare inlägg, Historien om det skrynkliga papperet, berättade jag om hur misslyckanden kan leda fram till en insikt och i bästa fall en utveckling av den egna undervisningen. För några år sedan ifrågasatte jag sällan den egna undervisningen utan var tämligen övertygad att den var helt okej och stundtals till och med bra. Den som fick mig att börja fundera kring mitt sätt att undervisa var min kollega Staffan. Vi började, mest på skoj, att utvärdera skoldagen med att sätta betyg (en tiogradig skala) på våra egna lektioner. – Hur har din dag varit? – Jag började med 5-5 och sedan 5-7, 3-3, 6-8, 5-5… Du då? – 5-5, 5-5, 5-5, 5-5… – Jaha… är det en sån dag?

Första siffran angav graden av förberedelser i förhållande till det vanliga (5) och andra siffran beskrev utfallet. En etta innebar att eleverna buade och kastade ruttna tomater, en femma nickade eleverna och visade att de förstått och vid en tia stod eleverna upp och jublade (inträffade aldrig för någon av oss tyvärr).

Bild 1. Ganska snabbt upptäckte vi sambandet, ju mer omfattande förberedelser, desto bättre utfall hos eleverna. Eller snarare… vi upptäckte sambandet när vi gjorde precis tvärtom. Ganska självklart säger ni och ja, det är det ju. Men nu fick vi det svart på vitt och dessutom inför varandra. Ska eleverna lära sig mer måste vi förbereda oss bättre.

Bild 2. Vid några tillfällen hade vi förberett oss till tänderna, men ändå gick det åt skogen. Dessa lektioner var kanske de mest intressanta att reflektera kring. Varför gick det som det gick? Några av förklaringar var alltför svåra eller för många instruktioner, tråkigt material, avsaknad av plan B, C och D om plan A havererade, för många bollar för eleverna att hålla i luften samtidigt, eleverna saknade delmål och så vidare…

Bild 3. En del dagar kunde se ut som  i bild tre… 5-5, 5-5, 5-5… och dagar blev till veckor… då visste man att det var dags att göra något. Visst, det funkade, men det blev tråkigt både för en själv och eleverna. Lite action tack, sa siffrorna med tydlighet.

Bild 4. Hände mig en gång! Det gick inte att hitta någon förklaring. Kanske berodde det på att alla elever och jag hade årets bästa dag… samtidigt! Plötsligt bara hände det! Men sannolikheten är ungefär lika stor som att vinna på lotto! Ingen lönsam och hållbar strategi alltså…

Testa själv under vecka tillsammans med en kollega och sätt betyg på dina egna lektioner. Förhoppningsvis utvecklar det din undervisning… om inte annat blir skolvardagen lite roligare!

Det är måndag eftermiddag, tredje skolveckan,  och eleverna ska jobba med argumenterande text. Uppgiften är väl förberedd och presenterad för eleverna. Eleverna sätter igång och jobbar. Nästan alla kommer igång, men för några elever händer det ingenting. Ingenting.

Jag försöker hänvisa till uppgifter vi gjort tillsammans, förklara upplägget en gång till, fråga vart eleverna kört fast och ger några förslag på hur de kan börja. Men fortfarande händer ingenting.

Frustrationen växer både hos mig och eleverna. I slutet av lektionen är frustrationsnivån alltför hög och det börjar pysa. Det pyser åt alla håll och kanter. I det värsta blåset hamnar en elev som faktiskt försökt lösa uppgiften utan att jag noterat det. Hen visar tydligt sitt missnöje med att knöla ihop papperet, lägga det på bordet framför mig och därefter lämna klassrummet. Ett misslyckande för mig i dubbel bemärkelse… Dels för att eleven upplevt ett misslyckande, dels för att jag orsakade det.

Igår kväll när jag funderade på varför en handfull elever inte kom igång med uppgifterna hittade jag såklart några saker som jag kunde gjort annorlunda och några andra faktorer som låg bortom vad jag kunde påverka. Gör om, gör rätt vid nästa lektionstillfälle. Men tanken på eleven som blivit orättvist behandlad var inte lika lätt att slå bort.

Tisdag morgon när jag halvslumrar på tåget till Stockholm slår det mig plötsligt. Papperet! Det skrynkliga papperet! Just ett sådant Anne-Marie Kjörling berättar om i ”Läraren inom mig”. Det här var ju papperet och jag missade det! Fan! Jag ringer till en kollega som hjälpsamt rusar till salen för att leta efter elevens ihopknölade papper. För sent…. städpatrullen har redan varit där. För sent…

För sent att förklara för eleven hur väl den förstått och genomfört uppgiften. För sent att bekräfta att elevens tankar var genomtänkta och argumenten underbyggda. För sent att  jobba vidare med texten och göra den ännu tydligare.

Lärare är människor. Människor gör fel. Hoppas att eleven förstår det, tar emot en ursäkt och uppbådar ny kraft till att göra klart den argumenterade texten som fanns på det skrynkliga papperet…

Lektionsbanken vill publicera lärares pedagogiska planeringar som andra lärare kan inspireras av. Gör det då! tänker ni. Ja, men är det så enkelt… egentligen?

En pedagogisk planering kan skrivas i olika syften och dessutom vända sig till flera olika mottagare, till exempel kollegor, arbetsgivare, elever, vårdnadshavare och inte minst läraren själv. Därför är det nästan omöjligt att utforma en planering så att den passar för och förstås av alla.

Jag tar del av kollegors pedagogiska planeringar till exempel på bloggar, i grupper på Facebook och naturligtvis på den egna skolan. Planeringarna är lika varandra och innehåller syfte, centralt innehåll, kunskapskrav, betygsmatriser och en mycket kortfattat beskrivning av vad eleverna ska göra, till exempel läsa i kursboken, se några filmklipp, delta i diskussioner och göra en omfattande skrivuppgift. Hur läraren ska lägga upp sin undervisning tillsammans med eleverna finns nästan aldrig med.

Just den typen av pedagogisk planering passar kanske i den egna verksamheten (för kollegor och möjligtvis arbetsgivaren). Att publicera en sådan planering, med komplicerat språk och ambitiös omfattning, för elever och vårdnadshavare är knappast att rekommendera. Planeringen bör vara enkel, tydlig och bestå av exempel så att eleverna förstår vad de ska göra och i vilket syfte. Eftersom metoddelen ofta saknas kan läraren själv heller inte använda den i utvärderingssyfte. Hur ska läraren värdera metodiska val och den egna insatsen om det saknas i planeringen?

Lektionsbankens pedagogiska planeringar vill försöka inspirera andra lärare hur det går att arbeta med ett omfattande arbetsområde. Då blir helt plötsligt metoddelen den mest centrala. Möjligtvis tillkommer en del som omfattar roliga och intressanta källor, till exempel hänvisningar till filmklipp, böcker, artiklar och onlinespel.

Vad tycker du? Behöver pedagogiska planeringar se olika ut beroende på vem som är mottagaren? Hur ska en planering som inspirerar andra i det utvidgade kollegiet på Lektionsbanken se ut? Kommentera gärna eller skicka ett mail med dina tankar.

PS! Du kan också påverka utformningen av Lektionsbankens planeringar genom att svara på några enkla frågor i en enkät. Det tar ca två minuter. Klicka här för att komma till enkäten.

En av sommarens stora snackisar i flera av de Facebookgrupper för lärare som jag följer har handlat om lärare gör rätt eller fel som diskuterar yrkesrelaterade frågor under sin semester. Själv har jag kört en variant någonstans mittemellan, följt alla flöden, tagit skärmdumpar på intressanta inlägg som jag ska följa upp när jag börjar jobba igen. Det som slår mig är hur oerhört många engagerade och duktiga lärare det finns.

Att ta del av det utvidgade kollegiet, t ex via Facebook och twitter, har för mig varit en inspirationskälla och till stor hjälp. Frågor får oväntat snabbt svar och tacksamheten när man själv kan hjälpa någon ger en lika mycket tillfredsställelse. Och för många är det en möjlighet att utvecklas om möjligheten inte finns på den egna arbetsplatsen av olika anledningar. Men jag kan inte låta bli att tänka på… om vi ibland missar det som finns framför våra ögon.

När jag i skrivande stund ska börja jobba igen har jag funderat på hur lite jag (och förmodligen en hel del andra) praktiserar det utvidgade kollegiets idéer på den egna arbetsplatsen. Hur ofta diskuterar vi stora och små pedagogiska frågor? Eller samarbetar? Många konferenser och arbetsträffar handlar ofta om att lösa praktiska frågor och samarbeten rinner alltför ofta ut i sanden.

Så därför ska jag så här i början av terminen att prata pedagogik med en kollega över en kopp kaffe eller lunchen. Eftersom mina kollegor i svenska redan hört mina frågor till leda kanske jag ska fika med en slöjdlärare? Eller en mattelärare? Eller en…

I många år har jag samlat mina mellanstadieelevers bästa arbeten i en låda, utan elevernas kännedom. Lådan får sedan inte öppnas förrän de slutar nian. Jag brukar avslöja lådans existens några veckor innan avslutningen så att nyfikenheten ökar inför dagen då vi öppnar den.

Nu är det dags för den sista lådan, eftersom jag numera enbart undervisar på högstadiet, och det känns lite vemodigt. Åren 2009/10 hade jag en klass skolåren 4-6. I dagarna går de ut nian! I skattkistan ligger många gemensamma arbeten, som serier, tankeböcker och diktsamlingar. Men även individuella skatter med den bästa berättelsen, den finaste bilden och de klokaste tankarna.

Om du redan nu vet om att du kommer att ha möjlighet att besöka din klass ett antal år efter att du lämnat den, skapa en skattkista med minnen. Det är hur roligt som helst att vara med när den öppnas. Många skratt och pinsamma ögonblick i en salig blandning. Det blir en härlig stund av nostalgi! Har jag skrivit det här? Att det är modigt att fråga chans på någon? Coolt!

Det är alltid spännande att besöka skolor. Självklart tittar man på saker som lokalerna, inredningen och belysningen. Ofta går det också att känna vilken atmosfär som råder på skolan. När man sedan kommer tillbaka till den egna skolan granskas miljön kritiskt, samtidigt som vissa saker såklart uppskattas. Det som slår en är hur oerhört olika det ser ut i skolorna, samtidigt som en del inslag är väldigt lika.

Men det här inlägget ska inte handla om hur olika förutsättningar elever och lärare har. Det ska heller inte handla om vilka konsekvenser det får. Oavsett hur skolmiljön ser ut finns de alltid där,  sakerna man ser efter den första granskningen; elevernas arbeten, teckningar och lärarnas försök att skapa en inspirerande plats. Det spelar ingen roll hur slitna lokaler är. Väggarna är ändå fyllda med skaparglädje och kreativitet. Arbeten som publicerats för att andra ska kunna ta del av dem, var och en på sitt sätt. En del läser noggrant, andra kastar en snabb blick på favoritbilden varje dag och några hittar något spännande på väggen den hundrade gången de går förbi.

I raden av alla uppgifter en lärare har, försöker många dessutom göra skolan till en inspirerande plats, trots att lokalerna är 60 år gamla och slitna. På samma väggar som den trasiga armaturen hänger och där putsen gått sönder finns detta:

Tack vare tusenkonstnärer bland elever och lärare blir skolmiljön bättre för alla. Tack för att ni bryr er, ni gör skillnad!

De absolut bästa lektionerna är när eleverna är engagerade och visar känslor. Det spelar ingen roll om det är ilska, sorg eller glädje. När elever visar känslor har de blivit berörda av ämnet och då har en viktig förutsättning för lärande tillgodosetts.

Efter alla nationella prov i år nio ville jag undvika en stor och tung skrivuppgift. Därför blev det en muntlig uppgift (som i och för sig krävde ett visst skrivande, men det glömde eleverna bort). Vi inledde med att läsa tre korta noveller som handlade om bekräftelse i olika former. Favoritnovellen blev Det osynliga barnet av Tove Jansson. Eleverna skulle därefter författa ett tal om hur människan påverkas av positiv, negativ eller ingen uppmärksamhet alls. De fick själva avgöra om talet skulle föras på ett personligt eller allmängiltigt plan. Många valde att bli mycket personliga.

Eleverna författade under lektionstid och spelade in talet hemma. För några dagar sedan fick jag förtroendet att lyssna på elevernas tal om bland annat identitetsfrågor, ångest inför att gå till skolan och inte synas, hyllningar till föräldrar eller mor- och farföräldrar och en rad andra gripande berättelser. Var och en av dem lika unika som eleverna själva.

Uppgiften passade eleverna helt perfekt. Det blev en sorts summering av livet hittills, från barndomen till första steget in i något nytt nu när klassen snart ska splittras. Flera av eleverna presterade i många avseenden bättre än vad de någonsin tidigare gjort. Det var inte utan att en och annan rysning gick genom kroppen när jag lyssnade på elevernas erfarenheter, insikter, rädslor och förhoppningar. Jag blev berörd av elevernas känslosamma berättelser…  och det är väl något av det bästa en lärare kan bli!

I år åtta har vi under en period jobbat med medier och bland annat berört områden som källkritik, medievanor, nyheter, reklam och bildens betydelse. I det sistnämnda fick eleverna ta del av bilder som berört hela världen. Vanligtvis diskuterar eleverna parvis, i mindre grupper och i helklass, men även om tankarna och idéerna ofta är genomtänkta existerar de bara i stunden, till exempel i tanken, på vita tavlan eller på post-itlappar. När lektionen slutar kan eleverna kan inte gå tillbaka och ta del av allt som sagts och därefter utveckla sina tankar ytterligare.

En vägg i Padlet löser detta på ett mycket enkelt sätt. Eleverna får via en länk från klassens sida möjlighet att lägga upp kommentarer och filer på väggen. Där kan de följa varandras inlägg och när som helst redigera det egna inlägget. Många elever tycker att det är roligt att se den egna texten bli publicerad och att följa andras inlägg. På väggen kan de hämta intryck, härma och testa på nytt. Hur använder du Padlet?