En av sommarens stora snackisar i flera av de Facebookgrupper för lärare som jag följer har handlat om lärare gör rätt eller fel som diskuterar yrkesrelaterade frågor under sin semester. Själv har jag kört en variant någonstans mittemellan, följt alla flöden, tagit skärmdumpar på intressanta inlägg som jag ska följa upp när jag börjar jobba igen. Det som slår mig är hur oerhört många engagerade och duktiga lärare det finns.

Att ta del av det utvidgade kollegiet, t ex via Facebook och twitter, har för mig varit en inspirationskälla och till stor hjälp. Frågor får oväntat snabbt svar och tacksamheten när man själv kan hjälpa någon ger en lika mycket tillfredsställelse. Och för många är det en möjlighet att utvecklas om möjligheten inte finns på den egna arbetsplatsen av olika anledningar. Men jag kan inte låta bli att tänka på… om vi ibland missar det som finns framför våra ögon.

När jag i skrivande stund ska börja jobba igen har jag funderat på hur lite jag (och förmodligen en hel del andra) praktiserar det utvidgade kollegiets idéer på den egna arbetsplatsen. Hur ofta diskuterar vi stora och små pedagogiska frågor? Eller samarbetar? Många konferenser och arbetsträffar handlar ofta om att lösa praktiska frågor och samarbeten rinner alltför ofta ut i sanden.

Så därför ska jag så här i början av terminen att prata pedagogik med en kollega över en kopp kaffe eller lunchen. Eftersom mina kollegor i svenska redan hört mina frågor till leda kanske jag ska fika med en slöjdlärare? Eller en mattelärare? Eller en…

I många år har jag samlat mina mellanstadieelevers bästa arbeten i en låda, utan elevernas kännedom. Lådan får sedan inte öppnas förrän de slutar nian. Jag brukar avslöja lådans existens några veckor innan avslutningen så att nyfikenheten ökar inför dagen då vi öppnar den.

Nu är det dags för den sista lådan, eftersom jag numera enbart undervisar på högstadiet, och det känns lite vemodigt. Åren 2009/10 hade jag en klass skolåren 4-6. I dagarna går de ut nian! I skattkistan ligger många gemensamma arbeten, som serier, tankeböcker och diktsamlingar. Men även individuella skatter med den bästa berättelsen, den finaste bilden och de klokaste tankarna.

Om du redan nu vet om att du kommer att ha möjlighet att besöka din klass ett antal år efter att du lämnat den, skapa en skattkista med minnen. Det är hur roligt som helst att vara med när den öppnas. Många skratt och pinsamma ögonblick i en salig blandning. Det blir en härlig stund av nostalgi! Har jag skrivit det här? Att det är modigt att fråga chans på någon? Coolt!

Det är alltid spännande att besöka skolor. Självklart tittar man på saker som lokalerna, inredningen och belysningen. Ofta går det också att känna vilken atmosfär som råder på skolan. När man sedan kommer tillbaka till den egna skolan granskas miljön kritiskt, samtidigt som vissa saker såklart uppskattas. Det som slår en är hur oerhört olika det ser ut i skolorna, samtidigt som en del inslag är väldigt lika.

Men det här inlägget ska inte handla om hur olika förutsättningar elever och lärare har. Det ska heller inte handla om vilka konsekvenser det får. Oavsett hur skolmiljön ser ut finns de alltid där,  sakerna man ser efter den första granskningen; elevernas arbeten, teckningar och lärarnas försök att skapa en inspirerande plats. Det spelar ingen roll hur slitna lokaler är. Väggarna är ändå fyllda med skaparglädje och kreativitet. Arbeten som publicerats för att andra ska kunna ta del av dem, var och en på sitt sätt. En del läser noggrant, andra kastar en snabb blick på favoritbilden varje dag och några hittar något spännande på väggen den hundrade gången de går förbi.

I raden av alla uppgifter en lärare har, försöker många dessutom göra skolan till en inspirerande plats, trots att lokalerna är 60 år gamla och slitna. På samma väggar som den trasiga armaturen hänger och där putsen gått sönder finns detta:

Tack vare tusenkonstnärer bland elever och lärare blir skolmiljön bättre för alla. Tack för att ni bryr er, ni gör skillnad!

De absolut bästa lektionerna är när eleverna är engagerade och visar känslor. Det spelar ingen roll om det är ilska, sorg eller glädje. När elever visar känslor har de blivit berörda av ämnet och då har en viktig förutsättning för lärande tillgodosetts.

Efter alla nationella prov i år nio ville jag undvika en stor och tung skrivuppgift. Därför blev det en muntlig uppgift (som i och för sig krävde ett visst skrivande, men det glömde eleverna bort). Vi inledde med att läsa tre korta noveller som handlade om bekräftelse i olika former. Favoritnovellen blev Det osynliga barnet av Tove Jansson. Eleverna skulle därefter författa ett tal om hur människan påverkas av positiv, negativ eller ingen uppmärksamhet alls. De fick själva avgöra om talet skulle föras på ett personligt eller allmängiltigt plan. Många valde att bli mycket personliga.

Eleverna författade under lektionstid och spelade in talet hemma. För några dagar sedan fick jag förtroendet att lyssna på elevernas tal om bland annat identitetsfrågor, ångest inför att gå till skolan och inte synas, hyllningar till föräldrar eller mor- och farföräldrar och en rad andra gripande berättelser. Var och en av dem lika unika som eleverna själva.

Uppgiften passade eleverna helt perfekt. Det blev en sorts summering av livet hittills, från barndomen till första steget in i något nytt nu när klassen snart ska splittras. Flera av eleverna presterade i många avseenden bättre än vad de någonsin tidigare gjort. Det var inte utan att en och annan rysning gick genom kroppen när jag lyssnade på elevernas erfarenheter, insikter, rädslor och förhoppningar. Jag blev berörd av elevernas känslosamma berättelser…  och det är väl något av det bästa en lärare kan bli!

I år åtta har vi under en period jobbat med medier och bland annat berört områden som källkritik, medievanor, nyheter, reklam och bildens betydelse. I det sistnämnda fick eleverna ta del av bilder som berört hela världen. Vanligtvis diskuterar eleverna parvis, i mindre grupper och i helklass, men även om tankarna och idéerna ofta är genomtänkta existerar de bara i stunden, till exempel i tanken, på vita tavlan eller på post-itlappar. När lektionen slutar kan eleverna kan inte gå tillbaka och ta del av allt som sagts och därefter utveckla sina tankar ytterligare.

En vägg i Padlet löser detta på ett mycket enkelt sätt. Eleverna får via en länk från klassens sida möjlighet att lägga upp kommentarer och filer på väggen. Där kan de följa varandras inlägg och när som helst redigera det egna inlägget. Många elever tycker att det är roligt att se den egna texten bli publicerad och att följa andras inlägg. På väggen kan de hämta intryck, härma och testa på nytt. Hur använder du Padlet?

Först såg vi filmen Tusen gånger starkare och därefter diskuterade klassen en hel lektion. Men eleverna kom inte vidare i tankarna (och dit jag ville att de skulle komma). Det är skillnader mellan killar och tjejer. Det bara är så! tyckte några av eleverna. Nästa lektion bläddrade vi i leksakskataloger och eleverna upptäckte snart hur reklamen och produkterna vände sig till respektive kön. Men poletten ville inte trilla ned. Vad gör jag för fel? undrade jag och bollade med min kollega över en kopp kaffe. Testa att kolla i H&M-katalogen… 

Sagt och gjort. Kill- och tjejsortimentet från storlek 92 och uppåt granskades. Eleverna antecknade färger, motiv, texter och mönster. Fynden talade klarspråk:

Eleverna konstaterade att bilden av tjejer som förmedlas i H&M-katalogen är att de förväntas vara gulliga, söta och passiva. Killarna däremot ska vara tuffa, coola, sportiga och ta mycket plats. Tre olika slutsatser av lika många elever visade att de förstått:

• Vi har fått lära oss hur det ska vara ända sedan vi var små. Det är så vi tänker.
• Det kan aldrig bli jämställt mellan könen om bilden av killar och tjejer fortsätter att finnas kvar i reklam!
• Man ska vara som man själv vill oavsett kön!

Här är lektionerna: Tusen gånger starkare, Leksakskatalogen och H&M-katalogen.

Ofta avslutas arbetsområden med någon form av skriftlig elevproduktion. För eleverna kan det stundtals bli en uppsjö av små och stora arbeten som ska levereras inom en snäv tidsram. En del elever upplever press och stress och får ännu svårare att slutföra uppgifterna. Under sådana förhållanden tror jag knappast att inlärningen blir särskilt effektiv.

Att varva skriftliga uppgifter med muntliga är ett bra sätt att minska pressen. I samtal parvis, mindre grupper och i helklass får eleverna ta del av varandras tankar, sätta ord på sina egna och förhoppningsvis utveckla nya tankar. Både elever och lärare kan lära av varandra.

Att bedöma kvaliteten i en avslutande muntlig uppgift, till exempel i en laborationsrapport, bild-, bok- eller filmanalys, ställer stora krav. Att lyssna på alla elever fordrar tid och ibland är det svårt att göra en rättvis bedömning i realtid.

Att spela in elevernas samtal är ett enkelt sätt att låta eleverna ta ut svängarna. Dels slipper de pressen att formulera sig ”exakt” och de behöver inte bli låsta av att någon lyssnar på dem. Med hjälp av en app eller en inspelningsfunktion i datorn kan eleverna spela in samtalet och därefter dela samtalet via ett moln eller filöverföring. Alla elever genomför analysen samtidigt (sparar tid), efter lektionen är uppgiften gjord (ingen skrivuppgift som tynger eleverna) och jag kan i lugn och ro göra en bedömning vad eleverna behöver för att utvecklas vidare. Win, win, win!

Hur gör du?

Jag försöker använda öppna frågeställningar när eleverna svarar i helklass. När frågorna är mer begränsade får eleverna resonera parvis eller i mindre grupper. Om någon elev vill svara i helklass och råkar svara fel är det viktigt att bemöta svaren på ett bra sätt. – Hur tänkte du? Hur kom du fram till det? Intressant inlägg! Är det någon som tänker på något annat sätt?

Den senaste tiden har jag gått från att i många år uppmuntrat eleverna att räcka upp handen, till att göra det exakt motsatta. Om handuppräckning används är det nästan alltid samma elever som får talutrymme. Jag fördelar ordet enligt ett system som varieras. Det gäller ju att eleverna inte listar ut vem som ska få frågan. Ibland drar jag lappar med elevernas namn (slumpen) och ibland svarar varannan elev. Några andra ordtilldelningsprinciper på bilderna nedan.

Tre stora fördelar med att tilldela ordet enligt en princip (hellre än handuppräckning):

• Eleverna vet inte när de får frågan – de blir aktiva.
• Det blir en rättvis fördelning av talutrymmet.
• Eleverna får ta del av alla elevers tankar och idéer.

Har du något bra tips om hur ordet kan fördelas? Kommentera gärna.

Mina elever har jobbat med ett kärlekstema och självklart inleddes det med att läsa balkongscenen i Romeo och Julia. Detta gjorde eleverna parvis och till min glädje hördes både skratt och djupa åh-suckar när de läste kärleksförklaringarna. Framförallt Romeos ord lockade fram leenden och eleverna tyckte de bästa formuleringarna var: Se hur hon lutar kinden mot sin hand. O, vore jag en handske på den handen! Jag rörde då vid hennes kind och Någon sjöman är jag inte, men jag vet att om du fanns på andra sidan havet så skulle vinsten vara resan värd.

Eleverna läste även låttexter, bland annat Make you feel my love (visserligen engelska, men Dylan var svår att utelämna i sammanhanget), Utan dina andetag och Fan, fan, fan, och vi letade efter typiska inslag i texterna om kärlek. Eleverna hittade snabbt några gemensamma drag för texterna de läst, till exempel liknelser och det ärliga tilltalet. Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor och When the evening shadows and the stars appear, And there is no one there to dry your tears, I could hold you for a million years, To make you feel my love var två favoriter!

Dags för att skriva egna kärlekslåtar! Många kom igång snabbt, medan andra hade svårt att få ned de rätta orden. Varför ska vi göra det här Fredrik? sa en nästan uppgiven kille. Istället för hänvisa till LGR 11 försökte jag motivera med att hur mycket det skulle imponera på en framtida kärlek att ge bort en dikt eller sång. En lång paus följde och därefter ett högt och hjärtligt skratt… Du låter ju som Stig-Helmer! Ja, det gjorde jag nog, tänkte jag och lät eleven fortsätta skapa utan mina otidsenliga tips. Eleven skulle dock snart få en annan chans att visa sina förmågor med teknik och verktyg som är lite mer 2014.

Vi tittade på filmen Romeo and Juliet (1996), diskuterade och analyserade text, innehåll och teman. Därefter gjorde eleverna en filmtrailer på temat ”Förbjuden kärlek”. De kombinerade bilder, berättarröst, text, musik och skapade gripande (och roliga) historier. Stig-Helmer-killen, tillsammans med många andra, lyckades göra trailers till filmer som jag gärna skulle se på bio!

Jag har tidigare skrivit om filmskapande i Från novell till film. Elever i år nio har arbetat med olika typer av skrivande på teman som Vägval och Mod och därefter gjort filmer baserade på texterna. Förra veckan hade vi äntligen premiärvisning av tio elevproducerade filmer. Sorlet och de glada tillropen i salongen, innan ridån gick upp, vittnade om en spänd förväntan. Inför skolans elever år 7-9 visades sedan filmerna med både bävan och förtjusning hos filmskaparna.

Efter filmvisningen fick alla elever rösta på bästa film. Det kanske mest prestigefyllda fyllda priset, publikens pris, skulle få sin vinnare. Efter en noggrann rösträkning var det mycket jämt mellan de tre bästa filmerna och publiken valde Ove och Arne som sin favorit.

På kvällen anordnades en tillställning med mingel och filmvisning för elever och föräldrar. Efter visningen delades juryns priser ut i kategorier som bästa redigering, manus och film, samt manliga och kvinnliga skådespelare. Flera elever som vanligtvis inte tar plats, gjorde det denna gång med bravur. Härligt att se hur elever växer med uppgiften. Att få publicera det eleverna gör i skolan är inte bara roligt, utan blir också en motivator till att lära och utvecklas ännu mer.