När ett nytt arbetsområde inleds använder jag ofta aktuella händelser, tv-klipp, kortfilmer eller artiklar för att placera lärandet i ett sammanhang. Jag försöker välja historier som berör på något sätt, till exempel kan historierna ge upphov till ilska, irritation, glädje eller sorg. De korta ingångarna på två-tre minuter aktiverar elevernas hjärnor förvånadsvärt snabbt och effekten håller ofta i sig. Om glöden falnar är det lätt att återvända till inledningen för att blåsa liv i elden.

Den efterföljande undervisningen brukar kännas mer angelägen efter en bra inledning. För att fylla på med ny energi längs resan slänger jag in mer ved (tankeväckande klipp eller texter) för att höja vakenhetsgraden och göra undervisningen mer meningsfull – parallella spår som i slutet knyts ihop med projektets huvudsyfte. Nedan valda delar ur ett kärleksarbete.

Ett kärleksarbete inleds

Klippet med barnens resonerande går rakt in i hjärtat på eleverna. Sinnena är vidöppna när det nya arbetsområdet inleds. Ett svårt sådant, men barnen i klippet har avdramatiserat ämnet och eleverna funderar glatt, nyfiket och angeläget om:

• Vem var du kär i när du var liten? Hur märktes det?
• Vilka sorts kärlekar finns det?
• Vad är kärlek? Hur känns det i kroppen?
• Är det skillnad på att vara kär när man är barn, ungdom, medelålders och gammal?

Projektet löper vidare med textläsning. Vi läser kärlekshistorier, lyssnar på poplåtar, analyserar språk och innehåll. Hur uttrycker Shakespeare, Stian Hole (Hermans hemlighet), Jocke Berg (Kent) och Evert Taube kärlek? Vilka typiska inslag finns i texterna?

Hyllningen – en avslutande uppgift

Vi lyssnar på Björn Gustafssons kärleksdikt. Eleverna skriver ner rader de reagerade på och resonerar kring dem. När det bubblar i magen som en kolsyrad dricka. When the eagles fly over mountain high. När Zimba återvänder i Lejonkungen. När Elin sa att jag är den vackraste som finns. Eleverna funderar därefter mer enskilt… vem betyder mycket för mig? Efter tankearbetet påbörjar eleverna skrivande av egna texter (med inspiration från de textförfattare vi läst). Texten riktas till en mottagare – en betydelsefull person. Förra året skrev en elev ett personligt brev till sin farfar som precis hade gått bort. Eleven la brevet på graven. På riktigt. Angeläget. Några rader ur brevet:

Youtube, SVT Play eller en vanlig dagstidning

I en tidning nära dig, på Youtube eller SVT Play finns en ingång som gör att dina elever går igång! Lycka till med letandet!

Det är viktigt rama in lektionen med en början, ett innehåll och ett avslut. Anne-Marie Körlings tankar om att hålla i undervisningen som Ett glas vatten, där lektionens syfte och innehåll är genomtänkt, strukturerat och anpassat efter den elevgrupp läraren möter, fungerar bra som en metafor för detta.

Tanken att ”hålla i sin undervisning” fungerar även för längre projekt. Jag gillar att rama in, paketera och rubricera de projekt eleverna håller på med. Minuterna när jag laborerar med bilder och texter gör att nya idéer ploppar upp. Canva är den perfekta lekplatsen då det är både enkelt och snyggt. Skivomslag har alltid fascinerat och det är kanske en underliggande, slumrande pojkdröm (att bli rockstjärna) som gör att det är så himla roligt. Ett bra projekt är ju ungefär som ett fulländat album, 10-15 delar som tillsammans blir en helhet och resulterar i något större.

Hmmm… Så det är kanske därför projektbilderna har samma proportioner som skivkonvoluten…

I våras var jag på resa längs Memory Lane och besökte min gamla skola i Skellefteå. Jag minns varenda del av skolan, alla stigar och gömställen, roliga, dråpliga och tråkiga händelser. Framförallt minns jag lärarna. Kommentarer, uppmuntrande ord och små förtroligheter som bara läraren och jag kände till. Jag minns de lärare som hade järnkoll… och de som inte hade det. Och hur det påverkade hela vår klass i endera riktningen.

Stunden vid skolan gav mig en hissnande insikt… mitt sätt att tilltala, stödja, leda och inspirera barn och ungdomar har enormt stor betydelse för deras upplevelse av tiden i skolan… både i realtid, men även hur de senare som vuxna kommer att blicka tillbaka, minnas och göra egna resor längs Memory Lane. Det här visste jag (väl) sedan tidigare, men vågen av ”jäklar-vilket-viktigt-och-ansvarfullt-jobb-du-har-att-ta-hand-om-ungdomar-på-bästa-sätt” sköljde över mig högre och med mer kraft än någonsin tidigare. På vägen hem tänkte jag på de lärare som jag, så här i efterhand, uppskattar mest och varför jag gör det.

1. Ulla-Britt Bergmark (mellanstadiet). För hennes förmåga att bry sig om… på riktigt. Jag hade svårigheter att stå inför klassen, men med hennes fingertoppskänsla och lyhördhet, var det inga problem längre när jag lämnade mellanstadiet.
2. Jan-Olof Bergman (högstadiet, tyska). Varje lektion, vecka efter vecka, byggde på ungefär samma struktur. Förutsägbart som klockan. Jag visste redan innan lektionen började vad som skulle hända och förväntades av mig. Oerhört effektivt.
3. Stefan Lundmark (gymnasiet, eng). Dels för hans underbara humor, men framförallt för att han plockade in engelskan i olika sammanhang så att jag förstod varför jag skulle lära mig alla nya ord.
4. Elisabeth Fritzén (gymnasiet, sv). För att jag gjorde uppgifter/arbeten som kändes meningsfulla. Hon gjorde mitt lärande synligt och gav mig respons på hur jag kunde utveckla mitt skrivande. Det fanns dessutom ofta en mottagare, t ex en mindre grupp klasskompisar, parallellklassen eller skoltidningen.
5. Peter Eriksson (gymnasiet, matte). För hans förmåga att variera metoder och uppgifter så att det svåra blev enkelt.

Se där ja… idag ganska kända framgångsfaktorer… i tur och ordning:

• Relationer
• Struktur
• Placera in lärandet i ett sammanhang
• Meningsfullhet och formativ bedömning
• Varierad undervisningsrepertoar

Om jag tittar på min topplista får alla fem lärare höga poäng på ALLA framgångsfaktorer. Det fanns lärare som var duktiga i många avseenden, men som saknade till exempel förmågan att bygga relationer. Då blir helhetsupplevelsen ofta baserat på just den faktorn. Så ingen är viktigare än någon annan… alla är lika viktiga!

Tillsammans med en rad andra saker förstås… läs om yrkets komplexitet Att bli en skicklig lärare – del 1

Förresten, testa själv och tänk tillbaka på dina favoritlärare… och se om det finns några gemensamma nämnare.

Eleverna i år nio får välja arbetsområde terminens sista lektioner. Antingen Fast i Hissen som genomförs i grupp och går ut på att skriva en radioteater om fyra människor som fastnar i en hiss eller Att gå sin egen väg som är individuell och bygger på att hålla ett tal, liknande Sommarpratarna i P1. När båda uppgifterna är presenterade utbrister en elev:

– Jag vill göra båda! De ser så roliga ut.
– Det tror jag inte att du hinner med, svarar jag.
– Jag kan göra den ena hemma! Då hinner jag båda.

Klassen är grym och många är oftast med på det mesta, men aldrig tidigare har klassen som helhet eller den enskilda eleven uppvisat en sådan genuin glädje och lust inför ett projekt/arbetsområde. Och i slutet av nian dessutom! Ungefär 2/3 av klassen blev engagerade i radioteatern och resten drog sig undan för att fundera på sina tal.

Jag satt mest ensam i klassrummet, observerade elevernas aktivitet och funderade på vad det var som hände. Så här i efterhand har jag identifierat några av de faktorer som jag tror spelade roll för klassens mottagande.

1. Uppgifterna utmanar och utvecklar flera FÖRMÅGOR, t ex metakognitiva, analytiska och kommunikativa förmågan.
2. Eleverna fick VÄLJA uppgift. Motivationen ökar när man får göra något som man känner starkare för.
3. Uppgiften ska inte bedömas. Den genomförs enbart för att SKAPA. Att skapa är kreativt… och kul!
4. Att jobba TILLSAMMANS är ofta roligare än att jobba ensam. Att jobba SJÄLV är en stor frihet.
5. UPPGIFTERNA är i sig engagerande och berör. Den ena är lite tokrolig och den andra sentimental. Skratt eller gråt…
6. Det finns en MOTTAGARE till produkten. Vi kommer att få njuta av roliga radioteatrar och känslosamma tal sista veckan tillsammans på Gäddgårdsskolan!

Sex insikter som jag tar med mig till årets planering.
Är du nyfiken på Fast i hissen finns den här.

I sista avsnittet av Experiment Ensam får Fredrik Wikingsson se sin stora idol Bob Dylan i en helt unik spelning. Men ändå är Fredrik inte 100% nöjd. Hur är det möjligt?

Hela programserien bygger på att (oftast) Markoolio gör saker ensam, till exempel att åka på konferens. Efter varje tillfälle konstaterar både Markoolio och programmets psykolog samma sak, nämligen att det är roligt att dela sina upplevelser.  Precis som Fredrik reflekterar över och kommer fram till efter den unika spelningen med Dylan. Skratta, gråta, bli förargad över, ryckas med, jämföra, lära av och med andra… minnas… tillsammans med familj, vänner och nya bekantskaper utgör en stor del av hela upplevelsen.

Alltför ofta tänker, läser, skriver, genomför och bearbetar eleverna ämnenas stoff… just det… ensam. Spelar ingen roll om det är novellen, matematikproblemet, fysikslabbens hypotes eller hur kullerbyttan slås på bästa sätt. De elever som gått vidare till matematik-OS är inne på samma spår. Se klippet Det är roligast att lösa problem tillsammans

Strategin Enskilt – Parvis – Alla (EPA) är lika enkel som genial. Ge eleverna möjlighet att enskilt fundera, genomföra och bearbeta. I mötet med en annan elev kan kunskaper, åsikter och värderingar speglas och därmed bekräftas, utmanas och utvecklas. För att alla ska få ta del av diskussionerna lyfts resonemangen i helklass. Förslagsvis med No hands up! Om detta har jag skrivit i inlägget Eleverna räcker inte upp handen. Självklart kan strategin lika gärna göras om till APE, PEA, PAE och EAP… ja, ni fattar… det beror lite grand på vad man sysslar med.

Har du tips och idéer om hur eleverna kan lära av och med varandra? Skicka in dem till Lektionsbanken!

Ibland får man som lärare ta lite annorlunda vägar in i ett arbetsområde. Det är viktigt att hitta vägar som engagerar eleverna. Att använda aktuella klipp från sportens värld kan ibland vara en lyckosam ingång. Varje kväll genererar både tv, radio och tidningar massor av bra lektionsunderlag. Det gäller bara att vara lite uppmärksam och kreativ. Varför inte prata om genus och normkritiskt tänkande i samband med hur sportjournalister använder sitt språk?

Är det okej att dela ut handväskor till spelare som inte är tillräckligt tuffa? Vad säger det egentligen om synen på vad manligt och kvinnligt är? Vad jag tycker? Jag älskar hockey! Men anser att språket och retoriken i många avseenden passerat bäst-före-datum.

När vi ändå är inne på ishockey. Peter Forsberg medverkar i en underbar reklamfilm som sätter fingret på vad som är viktigt i livet. Varför inte använda klippet som en inledning till en diskussion om vad som är viktigt… eller kring ett arbete om kämpar eller hjältar? Vem är din hjälte? Vad kännetecknar en hjälte?

Zlatan är kanske den idrottsstjärna som genererar allra flest ingångar. Hans senaste utbrott kan ge ingångar till samtal om känslor (frustration) och egenskaper (ödmjukhet) och kanske jantelagen? Eller varför inte mediabevakning, mediahantering och mediastrategier?

https://www.youtube.com/watch?v=Ytww9QJ6sKY

Och när vi ändå är inne på Zlatan kan vi fortsätta med visdomsord. Visdom? Det beror på hur man funderar kring hans kanske mest klassiska citat ”Man kan ta en kille från Rosengård, men man kan inte ta Rosengård från en kille”. Vad betyder det? Har citatet enbart en identitetsstärkande och positiv effekt för Rosengård? Vilken uppenbar problematik finns i citatet?

Det sista klippet går att koppla till diskussioner om hur enormt övervakade alla evenemang är. Charlotte Kalla bad om ursäkt för sitt utbrott mot den 14-åriga killen som befann sig på hennes spår i SM-tävlingarna. En händelse som blev uppmärksammad mycket på grund av att den förevigades, vid sidan av den officiella tv-bevakningen.
 

Idag följs stjärnorna överallt, både av media och allmänhet. 100-tals bilder mer eller mindre smickrande (till och med integritetskränkande) bilder tas och publiceras. Therese Johaug har flera gånger uppmärksammat detta. Eleverna kan fundera på hur de själva gör och förhåller sig till bilder. Vad är privat och inte? Eller klippet kanske kan bli inledning på ett omfattande område om FRA-lagen och kameraövervakning?

Och ja… tre av fyra i dessa videoklipp är män… ungefär som det brukar vara i sportsändningar. Det är också en intressant frågeställning att diskutera.

Tillbaka på jobbet, efter en dryg veckas frånvaro, kan jag inte låta bli att fundera på vilken betydelse bemötandet av frånvaron påverkar hela ”tillfriskningsprocessen”, både under själva perioden, men även efter. Detta gäller såklart för oss lärare, men jag tänker ännu mer på hur elever med lite längre frånvaro bemöts när de inte är i skolan och framförallt när de kommer tillbaka.

Efter några dagars frånvaro fick jag ett mail som innehöll raderna: Hej Fredrik! Jag vill inte störa eller verka störande. Men många i klassen undrar hur länge du kommer vara borta? Hoppas allt är okej. Mailet tillsammans med kollegors telefonsamtal och uppmuntrande hejarop på Facebook gjorde att det gradvis blev lite bättre dag för dag. Jag tänker tillbaka på hur många elever jag kontaktat vid längre frånvaro… Siffran är pinsamt låg… Det tar ca 30 sekunder att skriva en hälsning på mail, Facebook eller sms… Kanske beror den låga siffran på alla vardagliga sysslor som tagit överhanden och det helt enkelt glömts bort? Nåväl, numera är punkten ”Elever med lite längre frånvaro” med på listan och hamnat betydligt längre upp.

Jag var tillbaka på jobbet för några dagar sedan och hade stålsatt mig för: Du, det här måste du kolla på… Kan du göra det här nu? Nu när du är tillbaka kan vi väl… men jag hade verkligen målat upp skräckscenariot helt i onödan. Inte en enda kommentar! Vilken underbar känsla att frånvaron inte samlat en massa uppgifter på hög som jag ska jobba ifatt. Då kan jag med förnyad kraft ta mig an nya uppgifter och förmodligen få energi att ändå göra några av de ”gamla” som inte blivit gjorda eller slänga dem i papperskorgen eftersom de förlorat aktualitet.

Hur många elever får efter en veckas frånvaro eller två uppleva samma känsla? Inga rester, omprov eller redovisningar som ska ”jobbas ifatt”… utan bara… få vara tillbaka i skolan och ladda för kommande utmaningar och uppgifter. Det viktiga måste väl ändå vara att eleverna ska må bra? Det är en grundförutsättning för att de överhuvudtaget ska lära sig något. Eftersom eleverna tränar på och utvecklar kunskaper under lång tid kommer de med stor sannolikhet att beröra missade delar vid andra tillfällen.

De erfarenheter jag har är att det ser väldigt olika ut beroende på vilka lärare eleven har. En del lärare börjar från ”noll” när eleven kommer tillbaka, medan andra förväntar sig att eleven ska göra klart uppgifter som missats. Det blir därför lite av ett lotteri hur elevens möjligheter att komma på banan igen ser ut. Jag googlade ”frånvaro i skolan och jobba ifatt” och fick många träffar på skolor som ”erbjuder” möjligheten att ”jobba ifatt”, till exempel under skollov. Jag fick ännu fler träffar på elever som bloggar om den stress det innebär att komma tillbaka och möta ett berg av ogjorda uppgifter.

Det vore intressant att få höra hur andra lärare och skolor resonerar om elevers frånvaro. Ännu mer spännande att höra om det finns några fastslagna rutiner hur hela skolan tänker i frågan och hur dessa i sådana fall implementerats i verksamheten. Kommentera gärna eller hör av dig via mail: info@lektionsbanken.se

I höstas diskuterade jag med några kollegor om vad som kännetecknar en duktig lärare. Resultatet av diskussionen? Ja, att vara lärare och bli en skicklig sådan är en komplex historia. Det är kanske därför yrket kan kännas både som en enormt stimulerande utmaning och stundtals som mission impossible. Krydda arbetsdagen, en livesändning som är i ständig rörelse, med en elev som mår dåligt, en annan som hamnat i en till synes olöslig konflikt, kollegor som pockar på ens uppmärksamhet och en begynnande förkylning så blir uppdraget ännu mer utmanande.

För några år sedan lyssnade jag på Kent Hedevåg som liknande kunskapen om yrkets komplexitet vid bergsklättring. Ju högre upp du kommer, desto mer ser du av omvärlden. Alltså ju mer du lär dig, desto mer inser du vad lite du kan.

Yrket är enormt komplext och när man lär sig mer inom ett område får man gå tillbaka och revidera uppfattningar inom ett annat. Således är det ett virrvarr av trådar mellan till exempel forskning, styrdokument och didaktik som ständigt påverkar varandra. Lägg därtill personliga erfarenheter, nyupptäckta luckor i ämneskompetensen och olika metakognitiva insikter som gör att man (ofta) hamnar i den frustrande lärandegropen. Man ramlar ned för berget! Och när man väl kravlat sig upp och nått ny kunskap ramlar man dit inom ett annat område.  Det går aldrig luta sig tillbaka och känna… åh, vad lugnt och skönt det är här på toppen!

För egen del brukar jag sätta upp delmål för att inte se hela berget och därmed knäcka mig själv. Det går inte att lära sig allt på en gång. Så därför, en lista med områden/saker som jag vill lära mig mer om eller bli bättre på. Topp tre 2015 är:

1. Elevinflytande. Låta eleverna vara delaktiga i hela lärandeprocessen.
2. Lära mig och använda minst fem nya digitala verktyg (t ex Plickers, Zaption och populära Pearltrees och Pinterest …. som jag ännu inte fattat vitsen med).
3. Använda den formativa bedömningen som ett naturligt lektionsinslag, mer regelbunden (och kortare) utvärdering, samt respons som integreras i undervisningen.

Hur ser din topp tre ut? Diskutera och jämför med en kollega. Kanske kan ni göra gemensam sak under året och hjälpa varandra?

Många lärare genomförde säkert någon aktivitet i slutet av förra terminen för att överraska sina elever. Alltifrån fika och glass till ambitiösa teater- eller filmprojekt förgyllde (förhoppningsvis) elevernas sista skoldagar för året. På vissa skolor framträder elever och skojar (med glimten i ögat) om lärares nycker och (o)vanor. Det kanske inte är så proffsigt alla gånger, men betyder mycket för sammanhållningen och trivseln på skolan. Inte minst visar sådana föreställningar, där elever vågar skoja om skolan och dess lärare, vilket klimat som råder på skolan och att lärarna förmodligen ofta bjuder på sig själva.

I slutet av förra läsåret skickades lärares sånger, danser och tal runt i sociala medier och delades tusentals gånger. Det visar hur uppskattade sådana aktiviteter är. Den som spreds mest var kanske Morgan Anderssons I will always love you. En annan fluga var att framföra Gangnam Style. Roligast med det här klippet är faktiskt inte dansen, utan elevernas skratt och deras reaktioner:

Duktiga lärare inser vikten av att skapa goda relationer med eleverna och ägnar mycket tid åt att göra det. Små saker som att alltid titta varje elev i ögonen, hälsa, tilltala elever med namn, en snabb skämtsam kommentar eller omtänksam fråga innan lektionen börjar är kanske självklarheter, men ibland är det lätt att glömma bort eller prioritera annat. Så är det iallafall för mig… periodvis…

En annan tanke är att kommunikationen stundtals är ensidig. Läraren frågar och eleverna svarar. Om vi verkligen vill lära känna varandra och att eleverna ska delge sina tankar, åsikter och känslor för varandra och oss lärare, förutsätter det inte att vi gör likadant? Eleverna uppskattar när man delar med sig av personliga minnen, misstag, svårigheter och lyckanden. Det går att göra utan att bli privat.

Vi lärare är viktiga för våra elever och allra viktigast är de relationer vi bygger varje dag. Vilken lärare vill inte uppleva detta på sista arbetsdagen?

De svarta rubrikerna och nyheterna om både för- och grundskolan duggar tätt. Media tävlar stundtals om vem som kan formulera de mest negativa domedagskildringarna. Förstå mig rätt nu. Verksamheterna har mycket att utveckla och varje barn som på något sätt far illa eller inte får rättmätigt stöd måste kommuner och skolor hitta bättre lösningar för. Vi ska såklart vara lyhörda för kritik och vara beredda på att utvecklas och förändra vår verksamhet. Så.

Men hur ska yrket få tillbaka allmänhetens fulla förtroende? Vem har ansvaret? Elever, vårdnadshavare, politiker eller media? Eller kanske vi själva? Vem är egentligen den främsta ambassadören?

En klok person jag känner brukar berätta en anekdot som går ut ungefär på följande resonemang. Fråga en person som står dig nära, din partner, barn eller nära vän om hen skulle vilja bli lärare. Svaret är förmodligen till stor del baserat på hur du har framställt yrket för personen så svaret kan således avslöja vilken sorts ambassadör du varit för ditt yrke. Blir svaret JA har du förmodligen pratat gott om ditt jobb, men blir svaret ett rungande NEJ har du kanske lite att fundera på hur du uttrycker dig.

Fram till jag fick höra anekdoten skulle nog många i min närhet svara NEJ. Alltför ofta har jag varit en smula uppgiven när jag pratat om yrkets sjunkande status, dess svårigheter och de förutsättningar vi har för att göra ett bra jobb.

Men jag börjar idag. Jag ska prata gott om mitt jobb när jag pratar med vänner, föräldrar och folk i allmänhet. För det är världens bästa jobb. Varje dag har jag förmånen att få möta fantastiska ungdomar, prata och skratta tillsammans med dem. Ibland får jag vara vara med när eleven finner en svårhittad pusselbit av kunskap och andra tillfällen när helt livsavgörande pussel läggs. Hur häftigt är inte det?