I sista avsnittet av Experiment Ensam får Fredrik Wikingsson se sin stora idol Bob Dylan i en helt unik spelning. Men ändå är Fredrik inte 100% nöjd. Hur är det möjligt?

Hela programserien bygger på att (oftast) Markoolio gör saker ensam, till exempel att åka på konferens. Efter varje tillfälle konstaterar både Markoolio och programmets psykolog samma sak, nämligen att det är roligt att dela sina upplevelser.  Precis som Fredrik reflekterar över och kommer fram till efter den unika spelningen med Dylan. Skratta, gråta, bli förargad över, ryckas med, jämföra, lära av och med andra… minnas… tillsammans med familj, vänner och nya bekantskaper utgör en stor del av hela upplevelsen.

Alltför ofta tänker, läser, skriver, genomför och bearbetar eleverna ämnenas stoff… just det… ensam. Spelar ingen roll om det är novellen, matematikproblemet, fysikslabbens hypotes eller hur kullerbyttan slås på bästa sätt. De elever som gått vidare till matematik-OS är inne på samma spår. Se klippet Det är roligast att lösa problem tillsammans

Strategin Enskilt – Parvis – Alla (EPA) är lika enkel som genial. Ge eleverna möjlighet att enskilt fundera, genomföra och bearbeta. I mötet med en annan elev kan kunskaper, åsikter och värderingar speglas och därmed bekräftas, utmanas och utvecklas. För att alla ska få ta del av diskussionerna lyfts resonemangen i helklass. Förslagsvis med No hands up! Om detta har jag skrivit i inlägget Eleverna räcker inte upp handen. Självklart kan strategin lika gärna göras om till APE, PEA, PAE och EAP… ja, ni fattar… det beror lite grand på vad man sysslar med.

Har du tips och idéer om hur eleverna kan lära av och med varandra? Skicka in dem till Lektionsbanken!

Ibland får man som lärare ta lite annorlunda vägar in i ett arbetsområde. Det är viktigt att hitta vägar som engagerar eleverna. Att använda aktuella klipp från sportens värld kan ibland vara en lyckosam ingång. Varje kväll genererar både tv, radio och tidningar massor av bra lektionsunderlag. Det gäller bara att vara lite uppmärksam och kreativ. Varför inte prata om genus och normkritiskt tänkande i samband med hur sportjournalister använder sitt språk?

Är det okej att dela ut handväskor till spelare som inte är tillräckligt tuffa? Vad säger det egentligen om synen på vad manligt och kvinnligt är? Vad jag tycker? Jag älskar hockey! Men anser att språket och retoriken i många avseenden passerat bäst-före-datum.

När vi ändå är inne på ishockey. Peter Forsberg medverkar i en underbar reklamfilm som sätter fingret på vad som är viktigt i livet. Varför inte använda klippet som en inledning till en diskussion om vad som är viktigt… eller kring ett arbete om kämpar eller hjältar? Vem är din hjälte? Vad kännetecknar en hjälte?

Zlatan är kanske den idrottsstjärna som genererar allra flest ingångar. Hans senaste utbrott kan ge ingångar till samtal om känslor (frustration) och egenskaper (ödmjukhet) och kanske jantelagen? Eller varför inte mediabevakning, mediahantering och mediastrategier?

https://www.youtube.com/watch?v=Ytww9QJ6sKY

Och när vi ändå är inne på Zlatan kan vi fortsätta med visdomsord. Visdom? Det beror på hur man funderar kring hans kanske mest klassiska citat ”Man kan ta en kille från Rosengård, men man kan inte ta Rosengård från en kille”. Vad betyder det? Har citatet enbart en identitetsstärkande och positiv effekt för Rosengård? Vilken uppenbar problematik finns i citatet?

Det sista klippet går att koppla till diskussioner om hur enormt övervakade alla evenemang är. Charlotte Kalla bad om ursäkt för sitt utbrott mot den 14-åriga killen som befann sig på hennes spår i SM-tävlingarna. En händelse som blev uppmärksammad mycket på grund av att den förevigades, vid sidan av den officiella tv-bevakningen.
 

Idag följs stjärnorna överallt, både av media och allmänhet. 100-tals bilder mer eller mindre smickrande (till och med integritetskränkande) bilder tas och publiceras. Therese Johaug har flera gånger uppmärksammat detta. Eleverna kan fundera på hur de själva gör och förhåller sig till bilder. Vad är privat och inte? Eller klippet kanske kan bli inledning på ett omfattande område om FRA-lagen och kameraövervakning?

Och ja… tre av fyra i dessa videoklipp är män… ungefär som det brukar vara i sportsändningar. Det är också en intressant frågeställning att diskutera.

Tillbaka på jobbet, efter en dryg veckas frånvaro, kan jag inte låta bli att fundera på vilken betydelse bemötandet av frånvaron påverkar hela ”tillfriskningsprocessen”, både under själva perioden, men även efter. Detta gäller såklart för oss lärare, men jag tänker ännu mer på hur elever med lite längre frånvaro bemöts när de inte är i skolan och framförallt när de kommer tillbaka.

Efter några dagars frånvaro fick jag ett mail som innehöll raderna: Hej Fredrik! Jag vill inte störa eller verka störande. Men många i klassen undrar hur länge du kommer vara borta? Hoppas allt är okej. Mailet tillsammans med kollegors telefonsamtal och uppmuntrande hejarop på Facebook gjorde att det gradvis blev lite bättre dag för dag. Jag tänker tillbaka på hur många elever jag kontaktat vid längre frånvaro… Siffran är pinsamt låg… Det tar ca 30 sekunder att skriva en hälsning på mail, Facebook eller sms… Kanske beror den låga siffran på alla vardagliga sysslor som tagit överhanden och det helt enkelt glömts bort? Nåväl, numera är punkten ”Elever med lite längre frånvaro” med på listan och hamnat betydligt längre upp.

Jag var tillbaka på jobbet för några dagar sedan och hade stålsatt mig för: Du, det här måste du kolla på… Kan du göra det här nu? Nu när du är tillbaka kan vi väl… men jag hade verkligen målat upp skräckscenariot helt i onödan. Inte en enda kommentar! Vilken underbar känsla att frånvaron inte samlat en massa uppgifter på hög som jag ska jobba ifatt. Då kan jag med förnyad kraft ta mig an nya uppgifter och förmodligen få energi att ändå göra några av de ”gamla” som inte blivit gjorda eller slänga dem i papperskorgen eftersom de förlorat aktualitet.

Hur många elever får efter en veckas frånvaro eller två uppleva samma känsla? Inga rester, omprov eller redovisningar som ska ”jobbas ifatt”… utan bara… få vara tillbaka i skolan och ladda för kommande utmaningar och uppgifter. Det viktiga måste väl ändå vara att eleverna ska må bra? Det är en grundförutsättning för att de överhuvudtaget ska lära sig något. Eftersom eleverna tränar på och utvecklar kunskaper under lång tid kommer de med stor sannolikhet att beröra missade delar vid andra tillfällen.

De erfarenheter jag har är att det ser väldigt olika ut beroende på vilka lärare eleven har. En del lärare börjar från ”noll” när eleven kommer tillbaka, medan andra förväntar sig att eleven ska göra klart uppgifter som missats. Det blir därför lite av ett lotteri hur elevens möjligheter att komma på banan igen ser ut. Jag googlade ”frånvaro i skolan och jobba ifatt” och fick många träffar på skolor som ”erbjuder” möjligheten att ”jobba ifatt”, till exempel under skollov. Jag fick ännu fler träffar på elever som bloggar om den stress det innebär att komma tillbaka och möta ett berg av ogjorda uppgifter.

Det vore intressant att få höra hur andra lärare och skolor resonerar om elevers frånvaro. Ännu mer spännande att höra om det finns några fastslagna rutiner hur hela skolan tänker i frågan och hur dessa i sådana fall implementerats i verksamheten. Kommentera gärna eller hör av dig via mail: info@lektionsbanken.se

I höstas diskuterade jag med några kollegor om vad som kännetecknar en duktig lärare. Resultatet av diskussionen? Ja, att vara lärare och bli en skicklig sådan är en komplex historia. Det är kanske därför yrket kan kännas både som en enormt stimulerande utmaning och stundtals som mission impossible. Krydda arbetsdagen, en livesändning som är i ständig rörelse, med en elev som mår dåligt, en annan som hamnat i en till synes olöslig konflikt, kollegor som pockar på ens uppmärksamhet och en begynnande förkylning så blir uppdraget ännu mer utmanande.

För några år sedan lyssnade jag på Kent Hedevåg som liknande kunskapen om yrkets komplexitet vid bergsklättring. Ju högre upp du kommer, desto mer ser du av omvärlden. Alltså ju mer du lär dig, desto mer inser du vad lite du kan.

Yrket är enormt komplext och när man lär sig mer inom ett område får man gå tillbaka och revidera uppfattningar inom ett annat. Således är det ett virrvarr av trådar mellan till exempel forskning, styrdokument och didaktik som ständigt påverkar varandra. Lägg därtill personliga erfarenheter, nyupptäckta luckor i ämneskompetensen och olika metakognitiva insikter som gör att man (ofta) hamnar i den frustrande lärandegropen. Man ramlar ned för berget! Och när man väl kravlat sig upp och nått ny kunskap ramlar man dit inom ett annat område.  Det går aldrig luta sig tillbaka och känna… åh, vad lugnt och skönt det är här på toppen!

För egen del brukar jag sätta upp delmål för att inte se hela berget och därmed knäcka mig själv. Det går inte att lära sig allt på en gång. Så därför, en lista med områden/saker som jag vill lära mig mer om eller bli bättre på. Topp tre 2015 är:

1. Elevinflytande. Låta eleverna vara delaktiga i hela lärandeprocessen.
2. Lära mig och använda minst fem nya digitala verktyg (t ex Plickers, Zaption och populära Pearltrees och Pinterest …. som jag ännu inte fattat vitsen med).
3. Använda den formativa bedömningen som ett naturligt lektionsinslag, mer regelbunden (och kortare) utvärdering, samt respons som integreras i undervisningen.

Hur ser din topp tre ut? Diskutera och jämför med en kollega. Kanske kan ni göra gemensam sak under året och hjälpa varandra?

Många lärare genomförde säkert någon aktivitet i slutet av förra terminen för att överraska sina elever. Alltifrån fika och glass till ambitiösa teater- eller filmprojekt förgyllde (förhoppningsvis) elevernas sista skoldagar för året. På vissa skolor framträder elever och skojar (med glimten i ögat) om lärares nycker och (o)vanor. Det kanske inte är så proffsigt alla gånger, men betyder mycket för sammanhållningen och trivseln på skolan. Inte minst visar sådana föreställningar, där elever vågar skoja om skolan och dess lärare, vilket klimat som råder på skolan och att lärarna förmodligen ofta bjuder på sig själva.

I slutet av förra läsåret skickades lärares sånger, danser och tal runt i sociala medier och delades tusentals gånger. Det visar hur uppskattade sådana aktiviteter är. Den som spreds mest var kanske Morgan Anderssons I will always love you. En annan fluga var att framföra Gangnam Style. Roligast med det här klippet är faktiskt inte dansen, utan elevernas skratt och deras reaktioner:

Duktiga lärare inser vikten av att skapa goda relationer med eleverna och ägnar mycket tid åt att göra det. Små saker som att alltid titta varje elev i ögonen, hälsa, tilltala elever med namn, en snabb skämtsam kommentar eller omtänksam fråga innan lektionen börjar är kanske självklarheter, men ibland är det lätt att glömma bort eller prioritera annat. Så är det iallafall för mig… periodvis…

En annan tanke är att kommunikationen stundtals är ensidig. Läraren frågar och eleverna svarar. Om vi verkligen vill lära känna varandra och att eleverna ska delge sina tankar, åsikter och känslor för varandra och oss lärare, förutsätter det inte att vi gör likadant? Eleverna uppskattar när man delar med sig av personliga minnen, misstag, svårigheter och lyckanden. Det går att göra utan att bli privat.

Vi lärare är viktiga för våra elever och allra viktigast är de relationer vi bygger varje dag. Vilken lärare vill inte uppleva detta på sista arbetsdagen?

De svarta rubrikerna och nyheterna om både för- och grundskolan duggar tätt. Media tävlar stundtals om vem som kan formulera de mest negativa domedagskildringarna. Förstå mig rätt nu. Verksamheterna har mycket att utveckla och varje barn som på något sätt far illa eller inte får rättmätigt stöd måste kommuner och skolor hitta bättre lösningar för. Vi ska såklart vara lyhörda för kritik och vara beredda på att utvecklas och förändra vår verksamhet. Så.

Men hur ska yrket få tillbaka allmänhetens fulla förtroende? Vem har ansvaret? Elever, vårdnadshavare, politiker eller media? Eller kanske vi själva? Vem är egentligen den främsta ambassadören?

En klok person jag känner brukar berätta en anekdot som går ut ungefär på följande resonemang. Fråga en person som står dig nära, din partner, barn eller nära vän om hen skulle vilja bli lärare. Svaret är förmodligen till stor del baserat på hur du har framställt yrket för personen så svaret kan således avslöja vilken sorts ambassadör du varit för ditt yrke. Blir svaret JA har du förmodligen pratat gott om ditt jobb, men blir svaret ett rungande NEJ har du kanske lite att fundera på hur du uttrycker dig.

Fram till jag fick höra anekdoten skulle nog många i min närhet svara NEJ. Alltför ofta har jag varit en smula uppgiven när jag pratat om yrkets sjunkande status, dess svårigheter och de förutsättningar vi har för att göra ett bra jobb.

Men jag börjar idag. Jag ska prata gott om mitt jobb när jag pratar med vänner, föräldrar och folk i allmänhet. För det är världens bästa jobb. Varje dag har jag förmånen att få möta fantastiska ungdomar, prata och skratta tillsammans med dem. Ibland får jag vara vara med när eleven finner en svårhittad pusselbit av kunskap och andra tillfällen när helt livsavgörande pussel läggs. Hur häftigt är inte det?

Detta läsår har jag många arbeten som ”rullar på” i klasserna. Självklart tillförs nya idéer som utvecklar arbetena, men de är testade och centrala delar är på plats. Det är ju bra…. men lite tråkigt! Nyligen förelog en kollega att våra åttor skulle läsa Fahrenheit 451 (Ray Bradbury). Hm, en lagom svår utmaning! Övergripande syftet bestämdes tillsammans med SO-läraren. Arbetsområdet skulle handla om de mänskliga rättigheterna i olika delar av världen och hur modern teknik kan påverka både individ och samhälle.

Nu började den kreativa processen när man inte riktigt vet vart ett arbete tar vägen. När det testas för första gången och det växer fram sakta, hand i hand med elevernas respons, tankar och åsikter. Jag har länge velat använda filmen The Fantastic Flying books och nu blev den ett perfekt intro till arbetet. Vad är en människa utan möjligheten att få berätta sin historia?

http://www.youtube.com/watch?v=VljJIQuPDSE

Vi har varvat högläsning (eftersom inledningen är svår att komma igenom själv), enskild läsning och såklart regelbundna diskussioner om text och innehåll. Vi har sett filmklipp från dystopier som Divergent, Hunger games och V for Vendetta. Bildmaterial från Forum för levande historia – uppdrag demokrati – blev underlag bland annat för att belysa och diskutera vilken betydelse modern teknik hade under inledningen av den arabiska våren. Vi har tittat på filmklipp och jämfört med Bradburys värsta farhågor. Har de besannats?

Parallellt har SO-läraren jobbat med demokratier och hur Sverige styrs. Eleverna har läst, tänkt, diskuterat och skrivit om mänskliga rättigheter och hur modern teknik påverkar samhället. Källorna har varit många och varierande, liksom diskussionsfrågorna och de olika kopplingarna i tid och rum.

Den kreativa processen när ett nytt arbetsområde skapas är en av många saker som jag gillar med lärarjobbet. Filmklipp, artiklar, faktatexter, bilder, låtar och böcker kan tillsammans ge eleverna inspiration, förklara hur saker och ting hänger ihop med varandra, öka förståelsen för vad som händer i omvärlden och skapa insikt om hur eleverna själva förhåller sig till det.

Nästa år kommer området De mänskliga rättigheterna och modern teknik vara ett arbete som rullar på. Undrar just vilken bok min kollega föreslår härnäst och vilket arbetsområde som skapas då? Längtar nästan…

I ett tidigare inlägg, Historien om det skrynkliga papperet, berättade jag om hur misslyckanden kan leda fram till en insikt och i bästa fall en utveckling av den egna undervisningen. För några år sedan ifrågasatte jag sällan den egna undervisningen utan var tämligen övertygad att den var helt okej och stundtals till och med bra. Den som fick mig att börja fundera kring mitt sätt att undervisa var min kollega Staffan. Vi började, mest på skoj, att utvärdera skoldagen med att sätta betyg (en tiogradig skala) på våra egna lektioner. – Hur har din dag varit? – Jag började med 5-5 och sedan 5-7, 3-3, 6-8, 5-5… Du då? – 5-5, 5-5, 5-5, 5-5… – Jaha… är det en sån dag?

Första siffran angav graden av förberedelser i förhållande till det vanliga (5) och andra siffran beskrev utfallet. En etta innebar att eleverna buade och kastade ruttna tomater, en femma nickade eleverna och visade att de förstått och vid en tia stod eleverna upp och jublade (inträffade aldrig för någon av oss tyvärr).

Bild 1. Ganska snabbt upptäckte vi sambandet, ju mer omfattande förberedelser, desto bättre utfall hos eleverna. Eller snarare… vi upptäckte sambandet när vi gjorde precis tvärtom. Ganska självklart säger ni och ja, det är det ju. Men nu fick vi det svart på vitt och dessutom inför varandra. Ska eleverna lära sig mer måste vi förbereda oss bättre.

Bild 2. Vid några tillfällen hade vi förberett oss till tänderna, men ändå gick det åt skogen. Dessa lektioner var kanske de mest intressanta att reflektera kring. Varför gick det som det gick? Några av förklaringar var alltför svåra eller för många instruktioner, tråkigt material, avsaknad av plan B, C och D om plan A havererade, för många bollar för eleverna att hålla i luften samtidigt, eleverna saknade delmål och så vidare…

Bild 3. En del dagar kunde se ut som  i bild tre… 5-5, 5-5, 5-5… och dagar blev till veckor… då visste man att det var dags att göra något. Visst, det funkade, men det blev tråkigt både för en själv och eleverna. Lite action tack, sa siffrorna med tydlighet.

Bild 4. Hände mig en gång! Det gick inte att hitta någon förklaring. Kanske berodde det på att alla elever och jag hade årets bästa dag… samtidigt! Plötsligt bara hände det! Men sannolikheten är ungefär lika stor som att vinna på lotto! Ingen lönsam och hållbar strategi alltså…

Testa själv under vecka tillsammans med en kollega och sätt betyg på dina egna lektioner. Förhoppningsvis utvecklar det din undervisning… om inte annat blir skolvardagen lite roligare!

Det är måndag eftermiddag, tredje skolveckan,  och eleverna ska jobba med argumenterande text. Uppgiften är väl förberedd och presenterad för eleverna. Eleverna sätter igång och jobbar. Nästan alla kommer igång, men för några elever händer det ingenting. Ingenting.

Jag försöker hänvisa till uppgifter vi gjort tillsammans, förklara upplägget en gång till, fråga vart eleverna kört fast och ger några förslag på hur de kan börja. Men fortfarande händer ingenting.

Frustrationen växer både hos mig och eleverna. I slutet av lektionen är frustrationsnivån alltför hög och det börjar pysa. Det pyser åt alla håll och kanter. I det värsta blåset hamnar en elev som faktiskt försökt lösa uppgiften utan att jag noterat det. Hen visar tydligt sitt missnöje med att knöla ihop papperet, lägga det på bordet framför mig och därefter lämna klassrummet. Ett misslyckande för mig i dubbel bemärkelse… Dels för att eleven upplevt ett misslyckande, dels för att jag orsakade det.

Igår kväll när jag funderade på varför en handfull elever inte kom igång med uppgifterna hittade jag såklart några saker som jag kunde gjort annorlunda och några andra faktorer som låg bortom vad jag kunde påverka. Gör om, gör rätt vid nästa lektionstillfälle. Men tanken på eleven som blivit orättvist behandlad var inte lika lätt att slå bort.

Tisdag morgon när jag halvslumrar på tåget till Stockholm slår det mig plötsligt. Papperet! Det skrynkliga papperet! Just ett sådant Anne-Marie Kjörling berättar om i ”Läraren inom mig”. Det här var ju papperet och jag missade det! Fan! Jag ringer till en kollega som hjälpsamt rusar till salen för att leta efter elevens ihopknölade papper. För sent…. städpatrullen har redan varit där. För sent…

För sent att förklara för eleven hur väl den förstått och genomfört uppgiften. För sent att bekräfta att elevens tankar var genomtänkta och argumenten underbyggda. För sent att  jobba vidare med texten och göra den ännu tydligare.

Lärare är människor. Människor gör fel. Hoppas att eleven förstår det, tar emot en ursäkt och uppbådar ny kraft till att göra klart den argumenterade texten som fanns på det skrynkliga papperet…

Lektionsbanken vill publicera lärares pedagogiska planeringar som andra lärare kan inspireras av. Gör det då! tänker ni. Ja, men är det så enkelt… egentligen?

En pedagogisk planering kan skrivas i olika syften och dessutom vända sig till flera olika mottagare, till exempel kollegor, arbetsgivare, elever, vårdnadshavare och inte minst läraren själv. Därför är det nästan omöjligt att utforma en planering så att den passar för och förstås av alla.

Jag tar del av kollegors pedagogiska planeringar till exempel på bloggar, i grupper på Facebook och naturligtvis på den egna skolan. Planeringarna är lika varandra och innehåller syfte, centralt innehåll, kunskapskrav, betygsmatriser och en mycket kortfattat beskrivning av vad eleverna ska göra, till exempel läsa i kursboken, se några filmklipp, delta i diskussioner och göra en omfattande skrivuppgift. Hur läraren ska lägga upp sin undervisning tillsammans med eleverna finns nästan aldrig med.

Just den typen av pedagogisk planering passar kanske i den egna verksamheten (för kollegor och möjligtvis arbetsgivaren). Att publicera en sådan planering, med komplicerat språk och ambitiös omfattning, för elever och vårdnadshavare är knappast att rekommendera. Planeringen bör vara enkel, tydlig och bestå av exempel så att eleverna förstår vad de ska göra och i vilket syfte. Eftersom metoddelen ofta saknas kan läraren själv heller inte använda den i utvärderingssyfte. Hur ska läraren värdera metodiska val och den egna insatsen om det saknas i planeringen?

Lektionsbankens pedagogiska planeringar vill försöka inspirera andra lärare hur det går att arbeta med ett omfattande arbetsområde. Då blir helt plötsligt metoddelen den mest centrala. Möjligtvis tillkommer en del som omfattar roliga och intressanta källor, till exempel hänvisningar till filmklipp, böcker, artiklar och onlinespel.

Vad tycker du? Behöver pedagogiska planeringar se olika ut beroende på vem som är mottagaren? Hur ska en planering som inspirerar andra i det utvidgade kollegiet på Lektionsbanken se ut? Kommentera gärna eller skicka ett mail med dina tankar.

PS! Du kan också påverka utformningen av Lektionsbankens planeringar genom att svara på några enkla frågor i en enkät. Det tar ca två minuter. Klicka här för att komma till enkäten.