Från och med läsåret 2021/22 ingår Lektionsbanken i familjen Vi Lärare tillsammans med många av Svergies Lärares övriga produktioner. Tidigare har Lektionsbanken varit något av en isolerad ö, men nu ingår alltså Lektionsbanken i ett större sammanhang. Förhoppningen är att Lektionsbanken därmed ska nå ännu fler lärare som kan inspireras av alla idéer som finns i databasen och skapa ett mervärde för Vi Lärares läsare.

Sajten byter skepnad, men innehållet är exakt detsamma. Kvar är de ca 1 250 tipsen inskickade av lärare runt om i Sverige. Likaså hittas innehållet enligt samma principer som tidigare: årskurs, ämne och centralt innehåll. Den senast tillagda kategorin av tips är Rastverksamheten som återfinns under varje årskurs. Du vet väl att det även finns medietips, GOTD och tips för Fritidshemmet?

Lektionsbanken fungerar ungefär som ett lärarrum där lärare delar med sig till sina kollegor. Du kan också bidra till Lektionsbanken. Skicka in dina idéer genom att bifoga filer, länka till din blogg eller ett inlägg i sociala medier!

Hoppas att du haft en riktigt bra inledning av läsåret 2021/22, kanske med en idé från Lektionsbanken?!

Jag fick nyligen ett mail av en lärare som bland annat skrev: Jag vill bara tacka för allt du delat med dig av på Lektionsbanken samt i din blogg. Jag arbetar min första termin som lärare och är anställd på en mindre skola där färdigt material och en delakultur inte är en självklarhet. Jag blev såklart glad … först … men sedan både arg och fundersam. Arg för att alldeles för många lärare inte har tillgång till intressanta, aktuella och relevanta läromedel. Hur ska man kunna undervisa utan böcker och läromedel? Fundersam för att det uppenbarligen finns skolor där det inte är självklart att erfarna lärare delar med sig av erfarenheter, kunskap och undervisningsmaterial till nya och oerfarna.

Det finns säkert många förklaringar till att en en sådan skolkultur uppstår. Ett bristande ledarskap som favoriserar vissa och ständigt underminerar andra slår in djupa kilar i en personalgrupp. Det kan leda till prestige och revirtänkande. En dålig arbetsmiljö, exempelvis med alldeles för hög arbetsbelastning över lång tid, kan resultera i en arbetskultur där var och en sköter sitt enligt deviserna jag gör mitt och ensam är stark (och starkast är jag).

Det kanske finns andra förklaringar som är mer individuella som att läraren är trött på att ensidigt dela med sig och aldrig få någonting tillbaka eller att den där utlånade boken aldrig lämnas tillbaka (tänk bara på Ove Sundberg). En del lärare lägger ned tid på att skapa eget ”läromedel” (kopieringsunderlag med tillhörande arbetsuppgifter) och säljer det i egen eller andras regi. De tänker kanske att det jobbet måste väl ändå vara värt en (extra) slant?

Skolväsendet är i stora stycken en marknad där exempelvis betyg har blivit en handelsvara och skolor gör sitt yttersta för att locka till sig elever. Den enskilda skolans varumärke har blivit viktigt, oavsett huvudman. Lärare uppmuntras till att sticka ut, driva projekt och ”göra karriär”. Så att fokusera på jaget istället för laget strider inte mot systemets lagar och logik. Tyvärr. En skola som har förstelärare, lärarlönelyft, interna och externa lärarpriser kanske inte skapar förutsättningar och utrymme för solidaritet och generositet?

PS! Tack kollegor på Gäddgårdsskolan för visad generositet. Att ni delar med er av tid, idéer, arbetsuppgifter, kopior, böcker, dåliga skämt och en och annan fiskehistoria gör att jag trivs som fisken i vattnet!

När jag jobbade som mellanstadielärare var det inget större problem att fördela (lektions)tiden mellan den fria läsningen och den gemensamma eftersom ämnet svenska i de lägre årskurserna traditionellt haft och har ganska mycket tid. Det var mysigt och bekvämt (faktiskt!) att starta morgonen med 20-30 minuters tyst läsning, men i ärlighetens namn hade jag inte järnkoll på om alla elever verkligen läste. Så här i efterhand får jag nog konstatera att den fria läsningen med ”bänkbok” fick för mycket lektionstid. Hur är det ställt med bänkboken idag? Finns den kvar och hur mycket tid får den?

På högstadiet är det svårare med den fria läsningen eftersom tiden är knapp(are). Sedan ganska många år tillbaka har vi ca 150-170 minuter svenska i årskurserna 7-9. Det är mycket som ska rymmas inom dessa minuter. Jag upplever dessutom att det har blivit svårare att låta eleverna välja litteratur och därefter faktiskt få dem att läsa den. Och hur ska jag som lärare hinna med att följa upp varje elevs enskilda läsning? Vad ska eleverna göra före, under och efter läsningen? Frågor som jag har svårt att hitta några riktigt bra svar och lösningar på. Nackdelen med den gemensamma läsningen är att eleverna inte får någon möjlighet att välja. Det kan gå långt mellan titlarna där boken träffar den enskilde eleven rätt i både själ och hjärta. Några läsfrämjande åtgärder som 90 sekunders högläsning, Boktipsa, Synliggöra läsningen och Hela skolan läser kanske kan vara alternativ som stimulerar den fria läsningen utanför skoltiden?

Idag väljer jag nästan uteslutande att läsa gemensamt med eleverna. Då läser de i alla fall. Det finns många fördelar med den gemensamma läsningen. Läraren kan anpassa utifrån gruppens intressen och behov och variera till exempel innehåll (ämnen), sammanhang, svårighetsgrad, genrer och författarskap. Eleverna får möta många olika frågor och med stor sannolikhet sådant de själva inte skulle ha valt! De breddar därmed sin repertoar och får förhoppningsvis nya kunskaper, erfarenheter och insikter. I en gemensam läsupplevelse kan man också använda kraften i det gemensamma! Möjligheten att samtala och skriva om samma text, kapitel, sida och ord underlättar oerhört i undervisningen.

Hur förhåller du dig till detta dilemma? Dina närmaste ämneskollegor? Skolan?

Just nu läser vi Möss och människor i åk 9. Några elever läser gärna högt för varandra. Härom dagen smög två elever iväg och letade upp en avskild plats och … bara läste. När de kom tillbaka efter ett stunds läsning sa en av dem: Det här är den bästa bok vi läst. Helt i min stil. Jag gillar den verkligen!

Då träffade jag rätt EN gång i alla fall. Alltid något!

Många skolor saknar administrativa system som är värda namnet. Filer i olika format (t ex PDF, Word och Pages) bifogas i mail och/eller hamnar i olika mappar i mer eller mindre organiserade strukturer och hierarkier. För lärare och elever kan antalet filer snabbt växa till hundratals och vara svåra att hitta.

För att underlätta för mina elever har jag under flera år använt mig av tre principer:

• En öppen sida för min planering där en översikt med kortfattad information om pågående och tidigare läs- och skrivprojekt finns. På denna sida finns länkar till de olika områdena.
• Alla uppgifter och frågor till ett område/projekt samlas i ett enda dokument. För att skapa ordning gör jag ett index som finns på första sidan. Läs mer här: Samla uppgifter i samma dokument
• Eleven skriver alla svar, tankar, frågor och texter i ett och samma dokument (eller numera bok) med principen det senaste längst upp. Varje liten uppgift/text rubriceras och dateras. När eleven slutar nian finns en treårig dokumentation av elevens läs- och skrivutveckling. Den som har medverkat i alla uppgifter har inte sällan en 100-150 sidor historik att bläddra igenom. I ett enda dokument.

Skolans digitalisering ställer ganska höga krav på system, administratör och användaren. Hur ser den digitala strukturen ut på din skola?

Att bli en duktig skribent tar lång tid och fordrar mycket övning under ledning. Tidigt i skrivprocessen fokuserar jag på innehållet i texten och ställer nyfikna frågor för att eleven ska utveckla den. Ofta handlar det om att skriva mer och/eller fylligare. Först sent i skrivandet lägger jag fokus på språklig formalia. En alltför hårdhänt initial hantering av elevernas texter, liksom ett uttalat bedömningsfokus, riskerar att lägga sig som en våt filt över lusten att skriva och berätta. Det är väldigt svårt att tänka på och sätta både innehåll och form samtidigt. Men eleverna är olika, en del har den språkliga kritikern påkopplad hela tiden medan andra stänger av den, vilket man får ta hänsyn till. Vilka andra förutsättningar gäller för eleverna att utveckla sitt skrivande i skolan? Dessa faktorer är, enligt min erfarenhet, viktiga:

• Ett innehåll/ämne som är angeläget
• En tilltro till elevens inneboende kraft att vilja uttrycka sig – att skriva på allvar
• Språkliga förebilder – litterära eller andra exempel att härma
• Begriplighet och hanterbarhet – tydliga och avgränsade instruktioner
• Utmanande uppgifter

Denna vecka har mina sjuor skrivit korta noveller med inspiration från Mördarens apa (skrivuppgiften finns här). I del 3 ska eleverna skriva om en person som blir lämnad ensam och går igenom en deppig dag. Eleverna får först parvis fundera på vad man gör när man är deppig. Exemplen samlas i ett gemensamt dokument. Tillsammans med tre berättarknep utgör detta en del av underlaget och instruktionen:

Jag fastnar för två elevers texter där jag ser viljan och försöken. Det är delar av utkast och det finns en del språkligt, till exempel tempus och ordval, att anmärka på, men i både innehåll och uttryck (bildspråket) finns det intentioner. Båda eleverna har annat modersmål än svenska.

Elevtext 1:

Elevtext 2:

Ur ett elevperspektiv finns det mycket att fundera på i och med att en del av undervisningen i grundskolan nu har blivit digital (på olika sätt). Du utelämnar dig själv på ett helt annat sätt än vad du gör i ett klassrum. Allt du skriver, gör och säger riskerar att bli synligt för alla på en gång. Har vi ens frågat eleverna om de vill detta? Hur många elever upplever stress för att de antingen sitter tysta och inte deltar eller tvingas säga något de egentligen inte vill? Dessutom med den uppenbara risken att bli inspelad, delad och till allmänt åtlöje på någon annan digital plattform med eller utan vetskap om detta. Flera lärare och elever har vittnat om att det har skett.

Skolor och lärare har yrkesetiska regler att förhålla sig till. Några är:

Alltid bemöta eleverna med respekt för deras person och integritet samt skydda varje individ mot skada, kränkning och trakasserier. /…/ Vara varsam med information om eleverna och ej vidarebefordra information som mottagits i tjänsten om det inte är nödvändigt för elevens bästa. /…/ Lärare visar god kollegialitet men inte på ett sådant sätt att det kan leda till en handling eller underlåtenhet som kan skada eleverna.

I klassrummet har lärare möjlighet att övervaka och kontrollera mycket av vad som sker med mobiltelefonerna. På vilket sätt kan skolor leva upp till de yrkesetiska reglerna nu? Vid distansundervisning med interaktiva inslag eller med fjärrundervisning med bild och/eller ljud bör man fundera åtminstone på:

1. Hur säkra är våra system? Vem har tillgång? Hur?
2. Förstår användarna spelreglerna?
3. Hur kontrollerar vi att reglerna efterlevs?
4. Vad händer om någon bryter mot spelreglerna?

En annan aspekt av den påskyndade och påtvingade digitaliseringen rör läraren. Hur många känner sig egentligen trygga med att undervisa med bild och/eller ljud eller lägga upp filmer inför en okänd publik? Jag kanske är cynisk, men tror ni inte att det finns några som sitter granskar lärarens minsta rörelse och ordval? Om inget annat verkar SVT* tycka att det är roligt att lärare granskas in i minsta detalj i dessa tider: Svenska nyheter, ca sju minuter in i programmet.
*Läraren har givit SVT tillstånd att visa filmsekvensen

Digital distans- och fjärrundervisning kräver väldigt mycket av både lärare och elever. Det är väl rimligt att skolan försöker hitta sätt att hantera gymnasiets skolstängning och den höga elevfrånvaron i grundskolan som är säkra, hanterbara och rimliga i dessa tider. Eller vill du bli dagens skämt eller riskera att någon av dina elever blir det?

Läraren reflekterar efter läsning

Efter läsningen av Tio över ett (som jag skrivit om här: Tio över ett – Ett läsprojekt och En hyllning till läraren) infann sig ett vakuum. Vi var inte färdiga med frågor om Kiruna, platsens betydelse, rätten till platsen, minnen och rötter, identitet, folkets röst och inte minst konflikter och motsättningar. Laestadius författarskap är präglat av just dessa frågor. En planering växte stegvis fram, mellan varje lektion, som blev både en fördjupning och ett sidospår till läsningen. Under tre lektioner berörde vi: Sápmi, samernas historia, rasbiologin, (det förlorade) språket, nomadskolorna, lappväsendet, markfrågan och l-ordet. Nedan redovisas, i ett enda flöde, undervisningsförloppet som följde.

Undervisningens innehåll växer stegvis fram

I samband med inledningen om Sápmi och samernas historia redde vi ut en hel del ORD OCH BEGREPP som same, ursprungsfolk (olika definitioner), territorium, stat, nomadisk, nationell minoritet, minoritetsspråk, förvaltningsområden.

För att summera inledningen såg vi filmen HUR GÖR MAN FÖR ATT RÄDDA ETT FOLK

Jag letade efter något med en koppling mellan frågorna filmen väckte och boken vi läst. Jag hittade SOMMARPRATET: ANN-HELÉN LAESTADIUS. Vi lyssnade på de femton första minuterna av https://sverigesradio.se/avsnitt/910806 och eleverna funderade på, samtalade och skrev om:

IDENTITET

• Om kolten, jojken och smyckena på Bokmässan: För vem gör jag det här?
• Om vem som har rätt att definiera ens identitet: Är du äkta same?

SKOLAN OCH SPRÅKET

• Om nomadskolan: Att placera barn i en otrygg miljö långt hemifrån
• Om nomadskolan: Att inte höra till/passa in – “en lapp ska vara lapp”
• Om nomadskolan: En generation som inte lärde sina barn samiska – att bli fråntagen sitt språk, vad betyder och innebär det?
• När språket dör: Jag vet inte om morfar och jag pratade med varandra

PLATSENS BETYDELSE

• Om platsens betydelse: Grävskopor som gnisslar när de skär i teglet och bildar dammpartiklar av 50 år gammalt liv

LAPP SKA VARA LAPP

Vilken betydelse ”lapp ska vara lapp-politiken” har haft var fortfarande svårt för eleverna att förstå vidden av. Vi läste därför artikeln om LAPPVÄSENDET OCH LAPPFOGDAR gemensamt (många ord som kan behöva en förklaring). Många bra texter finns på Samiskt informationscentrum. Deras uppdrag är att öka människors kunskaper om samer och samisk kultur. Nämnda artikeln finns här: http://samer.se/4095. Eleverna fick fundera på och skriva om:

• Beskriv hur statens politik kontrollera och begränsade samerna på olika sätt.
• Mot bakgrund av det du nu känner till om sameras historia, rasbiologiska institutet, nomadskolorna och lappväsendet ska du försöka förklara varför ordet ”lapp” är så negativt laddat.

L-ORDET

”Jag fattar inte. Det heter ju Lappland”, invände någon. ”Vad är det som är så fel med att säga lappar då?”. Vi läste då krönikan VEM BESTÄMMER VAD SOM GÖR ONT? av Laestadius: pedagogiskamagasinet.se/vem-bestammer-vad-som-gor-ont/. Eleverna funderade enskilt på och skrev om:

• Varför heter krönikan “Vem bestämmer vad som gör ont?”
• Varför blir AH Laestadius både upprörd och uppgiven över frågan i citatet?
  ”Så det är alltså samerna själva som har bestämt att vi inte får säga lapp?” säger kvinnan då.

Nu föll poletten ned hos dem som tidigare inte riktigt hade greppat problematiken kring språkbruket. Laestadius avslutningsord bidrog starkt till detta:

Om jag står på din fot gör det ont på dig, men inte på mig. Du som får ont är den som kan avgöra om det gör ont eller inte. (AH Laestadius, Pedagogiska magasinet, 21 sept 2018)

För att avrunda återvände vi till SOMMARPRATET då vi lyssnade på delen 15:00-31:45, samt avslutningen 53:30-1:01:50. Eleverna skrev några avslutande ord om de delar som berördes i pratet (t ex om att vara same, kränkningar och identitet).

En fortsättning med meänkieli?

Efter en chatt på Twitter med Mattias Nilimaa tipsar han om ett radioreportage som han deltagit i. I detta berättar den före detta elithockeyspelaren Mattias Nilimaa att han saknar meänkieli. ”Han fick aldrig lära sig språket som barn, och nu som vuxen känner han sig halv. Mattias känner att språket stulits från honom.” Reportagen finns här: del 1 och del 2. Om det inte blir ytterligare ett sidospår och en fortsättning på ”Tio över ett” sparar jag intervjuerna till nästa gång minoritetsspråken berörs.

Hur växer din undervisning fram?

En ungdomsbok som verkligen gripit tag i mig är Tio över ett av Ann-Helén Laestadius. Den handlar om Kiruna (stadsflytten), gruvan och Maja. Den är mångbottnad och tar elevernas röster på allvar. Det är en allvarlig bok, men det finns också ett stort utrymme för pirr och skratt. Den är allsidig. Det är lätt att känna igen sig (och minnas tillbaka till sin egen ungdomstid) i många av de rädslor och förhoppningar som huvudpersonen Maja försöker hantera. Personporträttet av Maja är levande, mångsidigt och trovärdigt.

Apropå levande, mångsidig och trovärdig… Hur stereotyp är inte bilden av lärare i böcker, nyheter och filmer? Är läraren inte en fritänkande frälsare (som John Keating) eller laglös och rebellisk (som Rita) eller maktfullkomlig (som Caligula) är läraren oftast trögtänkt, konflikträdd, taktlös, socialt oförmögen, fult klädd (out of fashion) och fruktansvärt tråkig (som läraren i Tusen gånger starkare).

Porträttet av läraren i Tio över ett är något helt annat. Den här läraren finns. På riktigt. Laestadius målar porträttet av läraren med sådan respekt för vad många lärare försöker göra i sina klassrum att jag ömsom gråter och skrattar (av igenkänning). Hon skildrar Stina, en lärare som:

• Låter eleverna skriva om sådant som är viktigt
• Fokuserar på undervisningens innehåll
• Skapar meningsfulla relationer till eleven (om skolans innehåll)
• Tror på varje elevs förmåga
• Gläds åt deras framsteg
• Är mänsklig och…
• … långtifrån perfekt

Stina gör misstag. Hon låter eleverna debattera om ett känsligt ämne och delar upp klassen i en FÖR-sida och en EMOT-sida, vilket bara cementerar tidigare uppfattningar om stadsflytten. Polarisering som följd och några efterföljande dagar som blir kyliga. Stina är motståndare av stadsflytten och gör ingen som helst hemlighet av detta. Maja älskar henne för det! Flyttanhängarna accepterar lite otippat att Stina är så partisk, förmodligen på grund av att hon är så bergfast övertygad om sin ståndpunkt. Stina viker inte en tum i frågan. Respekt. Men att förhålla sig värderingsfri i politiska frågor lyckas hon alltså inte alls med. Något som Majas mormor, tillika kommunalråd, så ofta hon kan påpekar.

CITAT UR BOKEN

Citaten är hämtade från kapitlen när Majas klass blir uppmärksammade för sitt skrivande. Alva vinner tidningens novelltävling och Majas film om Kiruna ska visas vid prisutdelningen.

Stina kan nästan inte vänta på att få in oss i klassrummet. Hon står i dörren och vinkar och föser in oss när vi passerar. När alla äntligen sitter tysta står hon vid katedern och ler. ”Vi får besök snart. Av en speciell gäst.” /…/ ”För en språkbegåvad och ömsint skildring av ett flyende Kiruna har Kirunatidningens novellpris tilldelats en ung och ändå så mogen skribent med framtiden för sig. Vinnaren är …”. (sidorna 214-215)

”Den här klassen skickade in över tjugo bidrag och vi kommer säkert att få anledning att publicera fler texter framöver. En riktigt duktig klass”. Jag väntar på att få höra Stina hulka högljutt. /…/ Applåderna bryter ut igen och det blir ett eko mellan betongväggarna. Busvisslingarna vill inte ta slut. /…/ Stina försöker förmodligen kväva tårarna bakom sin sjal. (sidan 245)

”Maja” Vilken film!” Jag kläms fast mellan Stinas stadiga överarmar. Ögonen är rödkantade och en svart rännil av intorkad mascara sitter fast på kinden. Mormor kastar en frostig blick på Stina. ”Det här med att påverka sina elever …”, börjar hon. ”Mormor! Håll bara tyst!” Det brister. Högre än jag tänkt mig. Jag skäms så djupt att jag knappt kan se på Stina. Men hon bara ler. Och gör säkert en inre mindfulness-övning. Förflyttar sig till en fridfull plats där mormor är en tyst näckros. (sidorna 249-250).

Apropå allvarlig… så levererar Laestadius ett porträtt av skolan som en plats där man håller på med viktiga saker. Tack för boken. Tack för bilden av läraren. Tack för tilltron till skolan som en plats för bildning.

Förresten… vilken lärare vill du vara?

Jag jobbar i en skola byggd 1952 som sjunger på sista versen och hoppas att jag får uppleva en ny. Jag har haft förmånen att få besöka ganska många nya skolor (skrivit om några här: Drömmen om en ny skola). När jag kommer till ett nytt ställe tittar jag gärna på skolor för att samla på intryck till vår nya skola. Utvändigt. Invändigt. Skolgården. Under sportlovet har jag varit hemma i min barndoms stad Skellefteå. Här händer det massor på skolfronten. Nya skolor poppar upp som svampar. En av dem ligger på Morö backe. Tack Morö backe skola för ett mycket trevligt besök på er fina skola! Några bilder från mitt besök:

Entrén

En rustik, maffig, tydlig och talande entré. Den här skolan ska stå kvar ett tag. Skolan är stolt.

Hallen

En skofri skola. Värmeslingor i golven. Mindre ljud och eleverna drar in mindre smuts. Fiffigt!

Entréhallen

Eleverna kan samlas på läktaren eller vid kaféet för skönt morgonhäng. Senaste skolinfon på TV:n! Smart.

Bibliotek

Skolan är ju nybyggd och alla salar är inte helt färdigställda. Biblioteket, som är centralt placerat, är under uppbyggnad. Det är litet, men det blir mysigt!

Lärmiljöer

Olika möbler i alla klassrum för sittande och stående arbete. Tillsammans eller enskilt/avskild arbete i och utanför salarna. Olika grupprum i anslutning till salarna.

Biytor

Inte många kvadrat som inte är ändamålsenliga. Toaletterna, som är många, är placerade i passager så att andra har uppsyn. På döda ytor finns soffor eller studieplatser.

Generella tankar om en ny skola

Vid samtliga skolbesök berättar och poängterar ALLA att lärare och elever måste vara delaktiga i planeringsprocessen av den nya skolan för att minimera fel. Några av de saker som ofta dyker upp vid besöken är:

• Hur klassrummen är utformade, placerade och dimensionerade. Ändamålsenliga och tillräckligt stora?
• Grupprummens placering och utformning. Glas, ljusinsläpp och insyn är bra på ett sätt, men också mindre bra för att skapa avskildhet och lugn.
• Det finns många roliga och flashiga möbler, men det måste få plats en hel klass i salen också.
• Ergonomi – hur sitter och står man bäst under en hel skoldag?
• Teknisk utrustning och el. Ska alla salar ha samma utrustning? I vilket syfte? Möjligheter och begränsningar? Kompetens hos personalen? Behov?
• Förråd och förvaring, till exempel idrottssalens olika redskap eller NO-salarnas allt material.
• Arbetsplatser för lärare – stationära eller flexibla?
• Flöden till och från klassrum, matsal, idrott, slöjd, hemkunskap och andra salar. Hur undviker man flaskhalsar och störningsmoment?

Och säkert tusen andra saker… jag är ju varken ekonom, arkitekt eller byggnadsingenjör… men jag är lärare och jag vet hur jag vill ha det i mitt klassrum. Lärare är dessutom vana att organisera, överblicka och tänka flera steg framåt. Jag hoppas därför att lärare får vara med och påverka utformningen av de skolor som byggs runt om i landet. Eleverna har också mycket att berätta om sin arbetsmiljö. Det är väl inte mer än rätt att de också får vara med och säga sitt?

En av tjusningarna med att undervisa är att ta små sidospår. Ibland blir det lyckade utflykter och ibland hamnar man i diket. Oftast är väl sidospåren mediokra. Som det här… men det var värd det!

Vi lyssnar på den fantastiska radionovellen Barnen som lekte i Hinternasswald som tar fart när två kompisar leker superhjältar. Harry är Fantomen och Franz är Tarzan. De klär ut sig med ”morsans sjalar” och springer omkring i skogen. Någonstans där poppar det upp minnesbilder och en trivial idé tar form. Jag stannar vid lämpligt tillfälle, innan dramaturgin drar iväg åt ett annat håll. Vilka litterära förebilder hade ni som barn? Vad var det som ni tyckte om och såg upp till? Jag berättar om min favorithjälte:

Jag försökte förklara vad jag gillade med Fantomen. Mycket av det ryms i de legendariska Djungelordspråken. De fetmarkerade är mina topp tre. Vilka är dina favoriter av Lee Falks tolv ursprungliga ordspråk?

• Att vakna i mörkret och se Fantomen – en fasa för onda män.
• Den som ser Fantomen utan mask dör en fasansfull död.
• Det finns nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man.
• Du hittar aldrig Fantomen – han hittar dig.
• Då Fantomen frågar svarar man.
• Då Fantomen rör sig står blixten stilla.
• Fantomens röst isar i blodet.
• Fantomen har tio tigrars styrka.
• Fantomen har tusen ögon och tusen öron.
• Fantomen smyger tystare än djungelkatten.
• Fantomen är hård mot de hårda.
• Sikta aldrig på Fantomen.

Eleverna satte igång att skriva om Fantomen, Pippi, Powerpuffpinglorna, Hulken, Spiderman, Transformers, Askungen och Tarzan. De berättade för varandra om sina favoritfigurer och minnen. Vi hann inte lyssna klart på novellen av Jessica Schiefauer (det gör vi nästa vecka) på grund av mitt lilla infall, men det var det värt. Efter lektionen dröjer sig en elev kvar som sneglar mot lådan med Fantomentidningar och frågar…

Fredrik, får jag låna en av dina Fantomen?