Först såg vi filmen Tusen gånger starkare och därefter diskuterade klassen en hel lektion. Men eleverna kom inte vidare i tankarna (och dit jag ville att de skulle komma). Det är skillnader mellan killar och tjejer. Det bara är så! tyckte några av eleverna. Nästa lektion bläddrade vi i leksakskataloger och eleverna upptäckte snart hur reklamen och produkterna vände sig till respektive kön. Men poletten ville inte trilla ned. Vad gör jag för fel? undrade jag och bollade med min kollega över en kopp kaffe. Testa att kolla i H&M-katalogen… 

Sagt och gjort. Kill- och tjejsortimentet från storlek 92 och uppåt granskades. Eleverna antecknade färger, motiv, texter och mönster. Fynden talade klarspråk:

Eleverna konstaterade att bilden av tjejer som förmedlas i H&M-katalogen är att de förväntas vara gulliga, söta och passiva. Killarna däremot ska vara tuffa, coola, sportiga och ta mycket plats. Tre olika slutsatser av lika många elever visade att de förstått:

• Vi har fått lära oss hur det ska vara ända sedan vi var små. Det är så vi tänker.
• Det kan aldrig bli jämställt mellan könen om bilden av killar och tjejer fortsätter att finnas kvar i reklam!
• Man ska vara som man själv vill oavsett kön!

Här är lektionerna: Tusen gånger starkare, Leksakskatalogen och H&M-katalogen.

Ofta avslutas arbetsområden med någon form av skriftlig elevproduktion. För eleverna kan det stundtals bli en uppsjö av små och stora arbeten som ska levereras inom en snäv tidsram. En del elever upplever press och stress och får ännu svårare att slutföra uppgifterna. Under sådana förhållanden tror jag knappast att inlärningen blir särskilt effektiv.

Att varva skriftliga uppgifter med muntliga är ett bra sätt att minska pressen. I samtal parvis, mindre grupper och i helklass får eleverna ta del av varandras tankar, sätta ord på sina egna och förhoppningsvis utveckla nya tankar. Både elever och lärare kan lära av varandra.

Att bedöma kvaliteten i en avslutande muntlig uppgift, till exempel i en laborationsrapport, bild-, bok- eller filmanalys, ställer stora krav. Att lyssna på alla elever fordrar tid och ibland är det svårt att göra en rättvis bedömning i realtid.

Att spela in elevernas samtal är ett enkelt sätt att låta eleverna ta ut svängarna. Dels slipper de pressen att formulera sig ”exakt” och de behöver inte bli låsta av att någon lyssnar på dem. Med hjälp av en app eller en inspelningsfunktion i datorn kan eleverna spela in samtalet och därefter dela samtalet via ett moln eller filöverföring. Alla elever genomför analysen samtidigt (sparar tid), efter lektionen är uppgiften gjord (ingen skrivuppgift som tynger eleverna) och jag kan i lugn och ro göra en bedömning vad eleverna behöver för att utvecklas vidare. Win, win, win!

Hur gör du?

Jag försöker använda öppna frågeställningar när eleverna svarar i helklass. När frågorna är mer begränsade får eleverna resonera parvis eller i mindre grupper. Om någon elev vill svara i helklass och råkar svara fel är det viktigt att bemöta svaren på ett bra sätt. – Hur tänkte du? Hur kom du fram till det? Intressant inlägg! Är det någon som tänker på något annat sätt?

Den senaste tiden har jag gått från att i många år uppmuntrat eleverna att räcka upp handen, till att göra det exakt motsatta. Om handuppräckning används är det nästan alltid samma elever som får talutrymme. Jag fördelar ordet enligt ett system som varieras. Det gäller ju att eleverna inte listar ut vem som ska få frågan. Ibland drar jag lappar med elevernas namn (slumpen) och ibland svarar varannan elev. Några andra ordtilldelningsprinciper på bilderna nedan.

Tre stora fördelar med att tilldela ordet enligt en princip (hellre än handuppräckning):

• Eleverna vet inte när de får frågan – de blir aktiva.
• Det blir en rättvis fördelning av talutrymmet.
• Eleverna får ta del av alla elevers tankar och idéer.

Har du något bra tips om hur ordet kan fördelas? Kommentera gärna.

Mina elever har jobbat med ett kärlekstema och självklart inleddes det med att läsa balkongscenen i Romeo och Julia. Detta gjorde eleverna parvis och till min glädje hördes både skratt och djupa åh-suckar när de läste kärleksförklaringarna. Framförallt Romeos ord lockade fram leenden och eleverna tyckte de bästa formuleringarna var: Se hur hon lutar kinden mot sin hand. O, vore jag en handske på den handen! Jag rörde då vid hennes kind och Någon sjöman är jag inte, men jag vet att om du fanns på andra sidan havet så skulle vinsten vara resan värd.

Eleverna läste även låttexter, bland annat Make you feel my love (visserligen engelska, men Dylan var svår att utelämna i sammanhanget), Utan dina andetag och Fan, fan, fan, och vi letade efter typiska inslag i texterna om kärlek. Eleverna hittade snabbt några gemensamma drag för texterna de läst, till exempel liknelser och det ärliga tilltalet. Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor och When the evening shadows and the stars appear, And there is no one there to dry your tears, I could hold you for a million years, To make you feel my love var två favoriter!

Dags för att skriva egna kärlekslåtar! Många kom igång snabbt, medan andra hade svårt att få ned de rätta orden. Varför ska vi göra det här Fredrik? sa en nästan uppgiven kille. Istället för hänvisa till LGR 11 försökte jag motivera med att hur mycket det skulle imponera på en framtida kärlek att ge bort en dikt eller sång. En lång paus följde och därefter ett högt och hjärtligt skratt… Du låter ju som Stig-Helmer! Ja, det gjorde jag nog, tänkte jag och lät eleven fortsätta skapa utan mina otidsenliga tips. Eleven skulle dock snart få en annan chans att visa sina förmågor med teknik och verktyg som är lite mer 2014.

Vi tittade på filmen Romeo and Juliet (1996), diskuterade och analyserade text, innehåll och teman. Därefter gjorde eleverna en filmtrailer på temat ”Förbjuden kärlek”. De kombinerade bilder, berättarröst, text, musik och skapade gripande (och roliga) historier. Stig-Helmer-killen, tillsammans med många andra, lyckades göra trailers till filmer som jag gärna skulle se på bio!

Jag har tidigare skrivit om filmskapande i Från novell till film. Elever i år nio har arbetat med olika typer av skrivande på teman som Vägval och Mod och därefter gjort filmer baserade på texterna. Förra veckan hade vi äntligen premiärvisning av tio elevproducerade filmer. Sorlet och de glada tillropen i salongen, innan ridån gick upp, vittnade om en spänd förväntan. Inför skolans elever år 7-9 visades sedan filmerna med både bävan och förtjusning hos filmskaparna.

Efter filmvisningen fick alla elever rösta på bästa film. Det kanske mest prestigefyllda fyllda priset, publikens pris, skulle få sin vinnare. Efter en noggrann rösträkning var det mycket jämt mellan de tre bästa filmerna och publiken valde Ove och Arne som sin favorit.

På kvällen anordnades en tillställning med mingel och filmvisning för elever och föräldrar. Efter visningen delades juryns priser ut i kategorier som bästa redigering, manus och film, samt manliga och kvinnliga skådespelare. Flera elever som vanligtvis inte tar plats, gjorde det denna gång med bravur. Härligt att se hur elever växer med uppgiften. Att få publicera det eleverna gör i skolan är inte bara roligt, utan blir också en motivator till att lära och utvecklas ännu mer.

Under den gångna veckan har Skolinspektionen varit på besök i Arboga. De har granskat dokument, intervjuat skolledare, elever och lärare. De två inspektörerna har förstås också varit med under några lektioner och tittat på hur lärarna inleder, leder och avslutar sina lektioner, samt kopplar lektionens syfte till styrdokumenten.

Vid lunchtid förra fredagen är jag i förberedelserna till veckans sista lektion, svenska med 9C, när mitt yngsta barns förskollärare ringer och berättar att Vilmer är krasslig. Vikarie en fredag eftermiddag med tio minuters varsel? Knappast! Okej, tänker jag, ställa in lektionen eller låta 9C jobba själva? Bättre att sätta igång dem än att de får håltimme, resonerar jag. En kollega lovar att titta till dem ett par gånger och jag skriver upp på tavlan vad eleverna ska jobba med. Jag instruerar eleverna snabbt innan jag lämnar skolan. Allt glasklart! Eller?

Det som nu händer är nästan komiskt. Några minuter efter att jag lämnat klassen knackar skolinspektörerna på dörren till sal 22, där 9C har svenska… utan lärare! Inspektörerna går in och möter en lugn och trevlig klass som jobbar med huvudsatser och bisatser. Inspektörernas första fråga till eleverna: – Var har läraren gått och gömt sig? – Han har dragit hem, säger en elev. Inspektörerna tittar frågande på varandra och eleverna, men stannar kvar i klassrummet. De frågar eleverna vad de jobbar med, om de förstått instruktionerna och syftet, samt hur läraren (dvs jag) brukar ge respons på elevarbeten. Elevernas svar är stundtals tydliga, stundtals flyktiga och trevande, vilket inte är så konstigt med tanke på situationen.

Om en månad kommer Skolinspektionens rapport. Det ska bli mycket intressant om och i så fall hur den lärarlösa lektionen bedöms och kommenteras. Om inget annat fick jag mig en tankeställare (igen) hur viktigt det är att att hela tiden tänka på de didaktiska frågorna vad, varför och hur innan varje lektion startar.

Gäddgårdsskolans åttor jobbar med ett projekt som kallas Livets lotteri. Eleverna skriver olika typer av texter, bland annat reportage, faktatext, bokanalys, jämförande text och en sorts personlig insikts/inlevelsetext. Gemensamt tema i uppgifterna är att vara ung i olika delar av världen. Många skriver fantastiska reportage om sina föräldrars eller mor- och farsföräldrars barndom.

Arbetet avslutas med att eleverna delas in i grupper och analyserar den uppväxtroman de läst. Frågor om texten och innehållet diskuteras flitigt, både av killar och tjejer. Mest intressant blir det när de griper sig an frågorna som ligger utanför texten. Hur skulle du ha gjort? Känner du någon som varit med om något liknande? är frågor som sätter fart på tankarna. En del blir förvånade hur de plötsligt kommer till insikt om något och andra sitter bara tysta och lyssnar på de andra. Om man som lärare lyssnar riktigt noga går det nästan höra hur det knakar i huvudet hos en del elever.

Det är så befriande härligt att höra det här surret i klassrummet. Det är svårt att  sätta fingret på vad eleverna lär sig och det går nog inte riktigt mäta i exakt den stunden. Kanske lämnar en elev lektionen med helt andra insikter än när den började. Det är väl lärande om något!

Kreativa elever skapar filmer med hjälp av lera. Härligt med fantasi! Elever i år åtta har arbetat intensivt och med lust under flera veckor på bilden. Arbetet inleddes med att göra bildmanus. Därefter har rekvisita och figurer skapats. Slutligen har scenerna filmats med hjälp av tekniken stop motion. Under samma period har eleverna arbetat med filmmusik tillsammans med musikläraren. Det är ett mödosamt arbete där känsla för detaljer och noggrannhet visar sig tydligt i det färdiga resultatet. Självklart avslutas arbetet med att eleverna visar filmerna för varandra.

Detta är ett projekt där flera ämnen (och lärare) skulle kunna vara involverade i. Ett utökat samarbete i ämnena bild, musik och svenska känns klockrent där läraren i svenska kan jobba med bland annat manus, dramaturgi, dialoger och språket. Bild och musik står för det konstnärliga skapandet. För att göra längre och mer innehållsrika berättelser (både språkligt och dramaturgiskt) går det att använda stillbilder istället för stop motion.

Lärarna kan bedöma olika saker i ett elevarbete. Alltför ofta avslutas arbetsområden med någon form av skriftligt arbete, men i detta projekt är det inte nödvändigt. Genom att variera redovisningsformerna blir skolarbetet roligare. Motiverade elever ger bättre resultat. Berätta gärna om ett roligt och givande projekt som du har varit med i.

Alla elever är olika och har olika behov. Att få alla elever förstå hur andra fungerar, acceptera och respektera det, är en av lärarens alla utmaningar. Inte den lättaste, men kanske den viktigaste för att det ska fungera i klassrummet.
Att lära känna varandra på riktigt är något som är lätt att glömma bort. Vi lärare tänker ofta ”de är ju så mycket med varandra under så många år, klart de känner varandra”. Men det stämmer inte riktigt. Eleverna är indelade i mindre grupper uppdelade efter intresseområden. Där känner de sig trygga och vågar (förhoppningsvis) visa hela sin person. Men i andra grupperingar blir många elever mer osäkra och tillbakadragna, medan andra reagerar precis tvärtom och tar väldigt mycket plats.

Att jobba regelbundet med ”lära-känna-varandra-perspektivet” är otroligt roligt och givande på många sätt. Det är dessutom absolut nödvändigt. Om eleverna inte känner varandra, hur ska de då kunna känna samhörighet och respektera varandras olikheter?

Jag tror att vägen till ett bättre klassrumsklimat är att stärka banden mellan eleverna och göra knutpunkterna fler. Det gäller att gripa tag i de möjligheter som bjuds i vardagen. Nyligen läste min sjua en artikel om hur en ung tjejs dröm, att bli modedesigner i Milano, höll på att bli verklighet. Lektionen avslutades med att eleverna fick ”surra” med varandra i några minuter kring frågorna Vilket är ditt drömyrke? Vad beror det på? Vem eller vad har påverkat ditt val? Därefter berättade varje elev så mycket de ville kring varje fråga inför hela klassen. – Jag vill bli polis! Jag vill bli pilot! Jag ska jobba med djur! Jag vill jobba med data! och därefter fria tankar kring yrkesvalen…

Häftigast är det när eleverna brister ut i spontana kommentarer. – Vill du bli polis? Det visste jag inte. Va coolt! Det passar ju dig! Tillsammans skapar eleverna ett nätverk av relationer som blir starkare och starkare ju mer var och en bidrar. Elever och lärare skriver i förtroende för varandra ett värdefullt kontrakt med uppgifter som måste hanteras med respekt. Varje dag. Varje lektion.

För två år sedan sa en kollega till mig ”Jag ska bygga ett imperium online”. Jag förstod överhuvudtaget inte vad hon menade, men jag blev så klart nyfiken. Hon visade mig hur hon påbörjat bygget av en databas med lektioner och planeringar i en så kallad molntjänst (datalagring på en extern enhet). I molnet gick det att skapa mappar och dokument, precis som på vilken dator som helst. Jag blev helt såld!

Idag har flera lärare på skolan börjat använda moln i sin undervisning på olika sätt, till exempel i grupparbeten (elever), ämnesövergripande projekt (lärare), inlämning av arbeten eller för att publicera lektioner och planeringar. Det gäller dock att ha koll på vad Datainspektionen rekommenderar, framförallt vad gäller känsliga uppgifter och personuppgifter. För vissa delar av elevhanteringen passar de administrativa system kommunen har ofta mycket bättre. Jag håller mig på den säkra sidan och använder molnet framförallt för att dela planeringar och lektioner med elever och kollegor.

Det bästa med molnet är att alla dokument går att redigera online i realtid, det vill säga jag kan göra ändringar i dokumentet så att eleverna ser det på en gång. Detta underlättar oerhört i arbetet med formativ bedömning. Det går att snappa upp frågetecken eller synpunkter i klassrummet och ändra, förtydliga eller ta bort en uppgift i det aktuella dokumentet. Det går också att hålla koll på hur långt eleverna kommer i arbetet. Ibland ändrar jag tidsramen, t ex genom att göra en del uppgifter till ”fördjupande uppgifter” eller lägga till nya. Det går även genomföra enkla utvärderingar med en enkät. Verktyget sammanställer resultatet och jag kan analysera vilka delar jag bör förändra till nästa lektion. För eleverna innebär arbetssättet en reell möjlighet till inflytande, både över innehåll och tid.