En hyllning till läraren

En ungdomsbok som verkligen gripit tag i mig är Tio över ett av Ann-Helén Laestadius. Den handlar om Kiruna (stadsflytten), gruvan och Maja. Den är mångbottnad och tar elevernas röster på allvar. Det är en allvarlig bok, men det finns också ett stort utrymme för pirr och skratt. Den är allsidig. Det är lätt att känna igen sig (och minnas tillbaka till sin egen ungdomstid) i många av de rädslor och förhoppningar som huvudpersonen Maja försöker hantera. Personporträttet av Maja är levande, mångsidigt och trovärdigt.

Apropå levande, mångsidig och trovärdig… Hur stereotyp är inte bilden av lärare i böcker, nyheter och filmer? Är läraren inte en fritänkande frälsare (som John Keating) eller laglös och rebellisk (som Rita) eller maktfullkomlig (som Caligula) är läraren oftast trögtänkt, konflikträdd, taktlös, socialt oförmögen, fult klädd (out of fashion) och fruktansvärt tråkig (som läraren i Tusen gånger starkare).

Porträttet av läraren i Tio över ett är något helt annat. Den här läraren finns. På riktigt. Laestadius målar porträttet av läraren med sådan respekt för vad många lärare försöker göra i sina klassrum att jag ömsom gråter och skrattar (av igenkänning). Hon skildrar Stina, en lärare som:

Låter eleverna skriva om sådant som är viktigt
Fokuserar på undervisningens innehåll
Skapar meningsfulla relationer till eleven (om skolans innehåll)
Tror på varje elevs förmåga
Gläds åt deras framsteg
Är mänsklig och…
… långtifrån perfekt

Stina gör misstag. Hon låter eleverna debattera om ett känsligt ämne och delar upp klassen i en FÖR-sida och en EMOT-sida, vilket bara cementerar tidigare uppfattningar om stadsflytten. Polarisering som följd och några efterföljande dagar som blir kyliga. Stina är motståndare av stadsflytten och gör ingen som helst hemlighet av detta. Maja älskar henne för det! Flyttanhängarna accepterar lite otippat att Stina är så partisk, förmodligen på grund av att hon är så bergfast övertygad om sin ståndpunkt. Stina viker inte en tum i frågan. Respekt. Men att förhålla sig värderingsfri i politiska frågor lyckas hon alltså inte alls med. Något som Majas mormor, tillika kommunalråd, så ofta hon kan påpekar.

CITAT UR BOKEN

Citaten är hämtade från kapitlen när Majas klass blir uppmärksammade för sitt skrivande. Alva vinner tidningens novelltävling och Majas film om Kiruna ska visas vid prisutdelningen.

Stina kan nästan inte vänta på att få in oss i klassrummet. Hon står i dörren och vinkar och föser in oss när vi passerar. När alla äntligen sitter tysta står hon vid katedern och ler. ”Vi får besök snart. Av en speciell gäst.” /…/ ”För en språkbegåvad och ömsint skildring av ett flyende Kiruna har Kirunatidningens novellpris tilldelats en ung och ändå så mogen skribent med framtiden för sig. Vinnaren är …”. (sidorna 214-215)

”Den här klassen skickade in över tjugo bidrag och vi kommer säkert att få anledning att publicera fler texter framöver. En riktigt duktig klass”. Jag väntar på att få höra Stina hulka högljutt. /…/ Applåderna bryter ut igen och det blir ett eko mellan betongväggarna. Busvisslingarna vill inte ta slut. /…/ Stina försöker förmodligen kväva tårarna bakom sin sjal. (sidan 245)

”Maja” Vilken film!” Jag kläms fast mellan Stinas stadiga överarmar. Ögonen är rödkantade och en svart rännil av intorkad mascara sitter fast på kinden. Mormor kastar en frostig blick på Stina. ”Det här med att påverka sina elever …”, börjar hon. ”Mormor! Håll bara tyst!” Det brister. Högre än jag tänkt mig. Jag skäms så djupt att jag knappt kan se på Stina. Men hon bara ler. Och gör säkert en inre mindfulness-övning. Förflyttar sig till en fridfull plats där mormor är en tyst näckros. (sidorna 249-250).

Apropå allvarlig… så levererar Laestadius ett porträtt av skolan som en plats där man håller på med viktiga saker. Tack för boken. Tack för bilden av läraren. Tack för tilltron till skolan som en plats för bildning.

Förresten… vilken lärare vill du vara?