Är du ambassadör för yrket?

De svarta rubrikerna och nyheterna om både för- och grundskolan duggar tätt. Media tävlar stundtals om vem som kan formulera de mest negativa domedagskildringarna. Förstå mig rätt nu. Verksamheterna har mycket att utveckla och varje barn som på något sätt far illa eller inte får rättmätigt stöd måste kommuner och skolor hitta bättre lösningar för. Vi ska såklart vara lyhörda för kritik och vara beredda på att utvecklas och förändra vår verksamhet. Så.

Men hur ska yrket få tillbaka allmänhetens fulla förtroende? Vem har ansvaret? Elever, vårdnadshavare, politiker eller media? Eller kanske vi själva? Vem är egentligen den främsta ambassadören?

En klok person jag känner brukar berätta en anekdot som går ut ungefär på följande resonemang. Fråga en person som står dig nära, din partner, barn eller nära vän om hen skulle vilja bli lärare. Svaret är förmodligen till stor del baserat på hur du har framställt yrket för personen så svaret kan således avslöja vilken sorts ambassadör du varit för ditt yrke. Blir svaret JA har du förmodligen pratat gott om ditt jobb, men blir svaret ett rungande NEJ har du kanske lite att fundera på hur du uttrycker dig.

Fram till jag fick höra anekdoten skulle nog många i min närhet svara NEJ. Alltför ofta har jag varit en smula uppgiven när jag pratat om yrkets sjunkande status, dess svårigheter och de förutsättningar vi har för att göra ett bra jobb.

Men jag börjar idag. Jag ska prata gott om mitt jobb när jag pratar med vänner, föräldrar och folk i allmänhet. För det är världens bästa jobb. Varje dag har jag förmånen att få möta fantastiska ungdomar, prata och skratta tillsammans med dem. Ibland får jag vara vara med när eleven finner en svårhittad pusselbit av kunskap och andra tillfällen när helt livsavgörande pussel läggs. Hur häftigt är inte det?