När elevernas berättelser berör

De absolut bästa lektionerna är när eleverna är engagerade och visar känslor. Det spelar ingen roll om det är ilska, sorg eller glädje. När elever visar känslor har de blivit berörda av ämnet och då har en viktig förutsättning för lärande tillgodosetts.

Efter alla nationella prov i år nio ville jag undvika en stor och tung skrivuppgift. Därför blev det en muntlig uppgift (som i och för sig krävde ett visst skrivande, men det glömde eleverna bort). Vi inledde med att läsa tre korta noveller som handlade om bekräftelse i olika former. Favoritnovellen blev Det osynliga barnet av Tove Jansson. Eleverna skulle därefter författa ett tal om hur människan påverkas av positiv, negativ eller ingen uppmärksamhet alls. De fick själva avgöra om talet skulle föras på ett personligt eller allmängiltigt plan. Många valde att bli mycket personliga.

Eleverna författade under lektionstid och spelade in talet hemma. För några dagar sedan fick jag förtroendet att lyssna på elevernas tal om bland annat identitetsfrågor, ångest inför att gå till skolan och inte synas, hyllningar till föräldrar eller mor- och farföräldrar och en rad andra gripande berättelser. Var och en av dem lika unika som eleverna själva.

Uppgiften passade eleverna helt perfekt. Det blev en sorts summering av livet hittills, från barndomen till första steget in i något nytt nu när klassen snart ska splittras. Flera av eleverna presterade i många avseenden bättre än vad de någonsin tidigare gjort. Det var inte utan att en och annan rysning gick genom kroppen när jag lyssnade på elevernas erfarenheter, insikter, rädslor och förhoppningar. Jag blev berörd av elevernas känslosamma berättelser…  och det är väl något av det bästa en lärare kan bli!