Annons:

Ett nystan av framtidshopp

För några veckor sedan träffade jag en pojke som heter Frans. Frans ville gärna visa mig vad man kunde göra på hans förskola. När vi kom till ett bord där man kunde klippa, sy, rita och lite annat slog vi oss ner en stund. Han skulle göra något till mig.

”Du ska få ett nystan så att du kan sticka vantar”, sa han.

Därefter rullade han ihop en pappersremsa och virade några varv av vitt garn på den.

Sedan den dagen frågar han mig varje gång vi ses om jag har kvar nystanet och om jag gjort några vantar av det än.

Vi matas via media dagligen av nyheter om all världens ondska. Vi omges av information om allt från avlägsna krig till näthat som når innanför hemmens väggar. För mig är mötet med Frans så mycket mer än något som bara råkar hända. För mig är mötet med Frans ljus, värme och hopp. Det är i relationen, mötet mellan min och Frans livsvärldar, som någonting händer. Man kan inte längre bara strunta i varandra. Man blir någonting i mötet. För mig är barnen människor som levt lite kortare tid än oss vuxna, men relationerna de skapar till sin omvärld är minst lika riktiga och viktiga. Relationer gör skillnad. Ibland börjar de med ett litet nystan, i en syhörna, på en förskola…

Kommentarer